I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

var det däremot alldeles annorlunda med en jämn ström av patienter som skulle
få blod, saltlösning eller åtgärdas på annat sätt även nattetid (Ingegerd IF mgt
2003/60–64).
De yngsta (25–35-åringarna), friskaste och mest utbildade sjuksköterskorna
kommenderades till fronten där de fick hand om svårare och tyngre uppgifter
än på krigssjukhus på hemmafronten. I och med att sjuksköterskorna var
inkallade till fronten måste sjuksköterskeeleverna stiga till på de civila
sjukhusen och utföra uppgifter som de inte var tillräckligt förberedda inför.
Sjuksköterskeeleverna råkade ofta ut för uppgifter som var svårare än de var
utbildade för att klara av på egen hand (Karvinen-Kopteff 1993:106, 115).
Margit berättade om sin tid som elev på sjuksköterskeskolan i Åbo.
166
M: Jag minns en gång att det var, jag var väl på en kvinnlig avdelning då, och
där var en frisörska som hade, hon var väl nog lotta då eller vad hon var, men
eller om hon var nåt slags, alldeles oskolad var hon. Henne måste jag som var
första årets elev lära att kateterisera en kvinna. Och jag kunde ju knappt själv.
Och den här kunde ingenting och vet du nog var de på hararyggen de där
patienterna. För det fanns inte folk och det skulle göras. En avdelningssköterska
var det som var skolad på varje avdelning, och det var ju stora avdelningar där i
Åbo.
S: Oj, oj. Vilket ansvar man fick!
M: Man fick det. Men det var nog också på nåt vis att man kände sig nog väldigt
behövd. Jag tror att det är det som är problemet med många ungdomar
nuförtiden, att de har för lite att göra och de känner inte att de är nyttiga. För
man kände ju sig jättenyttig (...) Oumbärlig (Margit IF mgt 2003/55–57).
Margit skulle alltså som första årets sjuksköterskeelev lära en frisörska att
kateterisera en kvinna. Margits tankar gick här till patienterna som utsattes för
den mer eller mindre utbildade personalens omvårdnad. Under intervjun
förundrade jag mig över vilket enormt ansvar de unga flickorna fick, och jag
jämförde mig själv med dem när jag var i samma ålder. För Margits del ledde
detta ansvar till att hon kände sig behövd och nyttig, något som hon i samma
andetag kontrasterade mot dagens ungdomar som hon menade kanske saknar
uppgifter där de känner att de är av betydelse.
De vårdande kvinnorna hade ansvar för andra människors liv och hälsa. För
Ingegerd ställdes saken på sin spets när hon fick i uppgift att ge narkos, något
hon inte hade så stor erfarenhet av. Operationssköterskan ville att Ingegerd
skulle ge narkos, eftersom hon inte vågade låta en lotta göra det, och själv
behövdes hon i andra uppgifter. Ingegerd berättade att hon hade gett kanske två
narkoser i hela sitt liv, och kände sig minst sagt osäker på detta. Ingegerd visste
inget annat råd än att först knäppa händerna och vända sig till Gud och be om