I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

krigstiden, verkar dessutom enligt Eeva Peltonen vara omöjligt att framföra
utan att en del blir oklanderliga hjältar eller oskyldiga offer, medan andra blir
fega skurkar och hänsynslösa anfallare (Peltonen 1997:93), något vi såg prov
på ovan när Ingegerd berättade om sina minnen av möten med general Blick. I
detta kapitel vill jag se efter vad kombinationen av berättande om etniska andra
och dramatiska tider gör.
Möten med finnen
I det här avsnittet studerar jag det mina intervjupersoner berättar om finnar och
det finska. Jag inleder med berättandet om resan bort från det svenska genom
det finska mot det ryska. Det finska språket var främmande för de flesta av
mina intervjupersoner, och jag studerar vad de berättar om möten med det.
Språket ses som en särskiljare i vissa kretsar, vilket också syntes ovan i
intervjupersonernas berättande om sin tjänstgöring. Ibland står man däremot
sida vid sida med finnarna. Slutligen följer berättande om de finska soldaterna
och hur berättarna upplevde att dessa hanterade livet vid fronten.
Till finska Finland
Från det svenska Finland färdades de svenskspråkiga kvinnorna och männen till
det finska Finland för att möta kriget. Tilde berättade att det kom en förfrågan
från Vasa om hon kunde godta en förflyttning när hon skulle tillbaka i
lottatjänst på hösten 1943. Hon samtyckte till detta i och med att hon tänkte att
hon inte skulle flyttas längre bort än till Viborg eftersom hon inte hade så goda
kunskaper i finska. När hennes förflyttningspapper kom var Svir det sista
namnet på stationerna, och de följande hade endast nummer. Tilde visste inget
alls om stället hon skulle åka till, inte ens var det låg. När hennes bror var
hemma på permission berättade Tilde för honom att hon skulle förflyttas, och
hon undrade om hon eventuellt skulle komma till samma ställe som han.
Hennes bror svarade henne då att hon inte skulle längta efter att komma dit för
hon visste inte hur det var där. Tilde hade då sagt att hon inte visste var hon
skulle hamna, men att hon måste fara dit ledningen skickade henne. 107
T: Och det gjorde jag, alldeles ensam. Inte en käft som jag visste (T skrattar)
Alldeles ensam for jag då. De förde mig till tåget på kvällen och så åkte jag den
natten, hela den natten, följande dag och följande nattmorgon, halv fem-tiden på
morgon var jag framme vid Syväri 108 station. Och det var hemskt mycket
107 Oftast visste lottorna inte var de skulle börja arbeta när de fick en kommendering (Karvinen-
Kopteff 1993:109).
108 På svenska Svir.
245