I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Mutta millainen rauha?” 119 Och så berättar han om Karelen, Hangö och allt det
här. Och det var bara karelare. Och efter det här, det hade varit alarm på morgon,
vi hade sprungit i skyddsrum, och det här kom klockan ett, tolv var freden.
Också satt jag, jag satt ensam. Mina kurskamrater var inte där just då. Så satt jag
vid ett sånt här litet bord, och satt handen för ögonen så att pojkarna inte skulle
se att jag började gråta. Och så var det tyst. Och jag tänkte att för varenda en så
har antagligen hemmet gått. Så reser sig en. Han haltade ganska svårt, så
kommer han fram till mig och så sätter han armen om mina axlar, och lutar sig
mot mig och säger: ”Älä itke, sisar kulta. Jollei me saadaan Karjalaa takaisin,
niin meidän lapset muuttavat teidän lapsille.” 120 Och då tänkte jag att inte
nånting knusar det här landet (Ingegerd IF mgt 2003/60–64).
Ingegerd berättade här om hur hon tog emot beskedet om freden och
fredsvillkoren tillsammans med en sjuksal fylld av sårade karelare, som mer
eller mindre alla berördes personligen av att gränsen skulle dras om och att de
hade förlorat sina hem. Det var ett känsloladdat ögonblick som Ingegerd
återgav, med sig själv i tårar över Finlands öde, något hon ville dölja för sina
patienter som hon upplevde var värre drabbade än hon själv. Den förtvivlan
Ingegerd målar upp förbyttes däremot i en förvissning om att landet skulle resa
sig igen när den sårade karelaren tröstade henne och ingav henne hopp.
Andemeningen i trösten verkade vara att man inte skulle ge upp eftersom
endera skulle Karelen återtas eller så skulle människorna där få plats hos andra
människor i Finland. Ingegerd fick genom detta känslan av att det inte fanns
något som skulle kuva eller krossa Finland. Samma känsla väcktes hos henne i
ett annat möte med karelare. Ingegerd hade blivit uppmanad av en god vän att
följa med till en uppsamlingscentral för evakuerade. Enligt hennes vän var det
”Finlands historia som drar förbi oss”, och som vännen ville att Ingegerd skulle
få uppleva:
I: Och så kommer vi till Pääskylahti, och där var då mycket karelare, och vi
kommer in i en stor sal med cementgolv och där var då tömda annars, och så
rutor, lite större än den här mattan, med kritor, hela salen. Och i varje ruta satt
det en familj. Och jag stod där och bara svalde. Man kan ju inte börja gråta. Och
hon den här Wava Koponen som var hurtigare och bättre på finska än jag, så hon
gick fram till en sån där ruta, och där satt det nu en bondfru och ungar. Och så
frågade hon då varifrån hon var och jag kunde inte socknarna där då alls, så jag
kommer inte ihåg vad hon. Hon frågade att hur kom hon hit. ”Jo, med egen häst
och släde. Den står där på gården.” Hon säger ingenting om att hon själv har
förlorat hela hennes, hon frågar bara med varm och vanlig röst nog att nå, men
119 ”Vi har alltså fred. Men en hurdan fred?”
120 ”Gråt inte, kära syster. Om vi inte får Karelen tillbaka, så flyttar våra barn till era barn.”
257