I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

gropen där man låg hjälpte det förstås inte, men man minimerade i alla fall
skadeverkan av granatsplittret vid nedslaget (Anders IF mgt 2003/37–38).
Vilhelm hade varit länge vid fronten och vant sig vid att leva med granaterna.
Han visste vad man skulle göra när det var dags för ett anfall. En gång hade han
sin far på besök vid fronten, och tillsammans råkade de ut för anfall av tung
granatkastare.
V: Men det goda med de där är att när man ligger tillräckligt länge vid fronten så
lär man sig, man lyssnar, man hör när de kommer. De piper till, det fräser till.
Jag hade en ordonnans med. Han gick först längs stigen och så gick farsgubben
och så kom jag efter någon meter. Först hörde jag, jag hörde nog, man noterade
ju allt på den tiden, mycket baserade sig på hörsel och intuition. Jag hörde den
där avgångskrevaden, att det var en tung knako. De är ganska farliga. Den kom
ganska långt till höger om oss. Jag tyckte att det var nu ingenting. Så gick det
bara en minut eller så kom det andra skottet, jag hörde avlossningen och så kom
det och så föll det ner där. Och så tredje så var det ännu lite närmare till höger
och då förstod vi ju nog att nu fan är vi i, vad heter det på artillerispråk, det heter
klykan eller nånting sånt där, gaffeln (S: Aha). Jå. Ja, vi var inne i gaffeln. Och
så kom en jäkel fräsande. Jag visste att farsgubben hade haft scharlakansfeber
och att han var lite lomhörd på högra sidan och han, fastän han inte skulle ha
varit, så skulle han ändå aldrig ha hört det, förstått att höra det och reagera. Men
jag tänkte att jag tar risken. Jag smällde i, jag slog med knytnäven i ryggen på
honom och han flög som en vante och ordonnansen han klarade ju sig bra för
han var van vid fronten, men jag blev lite försenad i starten, så jag fick mig här i
högra knäet en skärva och en bakom vänstra örat (Vilhelm IF mgt 2003/48–50).
Hela episoden bärs upp av Vilhelms hörselintryck. Vilhelms tid vid fronten
hade alltså lärt honom avgöra var granaten avfyrades, hur länge det skulle ta
innan den slog ned, och på ett ungefär bedöma var nedslaget skulle komma.
Hörseln var det sinne som ledsagade honom i dessa slutsatser, vilket han själv
också kommenterade. Han visste att också ordonnansen hade samma
kompetens. Det som komplicerade händelsen var att Vilhelms far var med, och
han hade dålig hörsel på höger öra, men som Vilhelm konstaterade så skulle det
knappast ha spelat någon roll om fadern haft god hörsel eftersom det krävdes
förmåga att lägga märke till ljuden och tolka dem rätt. Vilhelm visste att han
snabbt måste få ner fadern på marken, vilket han gjorde genom att ge honom ett
kraftigt slag i ryggen. Att Vilhelm var överlägsen sin far i denna situation blir
tydligt både i hans förmåga att urskilja ljuden och rätt tolka deras innebörd,
hans snabba reaktionsförmåga, och hans fysik genom att Vilhelm med ett enda
slag i ryggen fick sin far att flyga ”som en vante”. Trots denna frontkompetens
sårades Vilhelm av skärvor från granaten. I början av berättelsen anas ett visst
mått av övermod när Vilhelm hör första avgångskrevaden, och tyckte ”att det
215