I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Jag upplever att Portellis indelning av berättande om historia i tre nivåer är
ändamålsenlig som ett tankeredskap för mig, men jag använder den inte som
analysverktyg (som James 2000:192ff gör) utan snarast som teoretisk
inspiration. Som folklorist intresserar jag mig framför allt för det han benämner
personlig historia. Jag skulle dock vilja ge kategorierna en delvis annan
innebörd än Portelli, och jag gör därför en åtskillnad mellan olika, låt oss kalla
det lager av historia: individens historia, olika gruppers historia och landets
historia. För mig innebär denna tredelning snarast att individens historia är det
subjektivt upplevda och kommunicerade, olika gruppers historia är de versioner
av det förflutna som en mindre eller större grupp i samhället omfattar, och
landets historia är det som godtagits som allmänt gällande historia
exemplifierad genom den historia som lärs ut i skolorna. Dessa olika lager av
historia ska ses som versioner, och inte som något statiskt och oföränderligt.
Min indelning ligger också nära uppdelningen av minne i individuellt minne,
kollektivt minne och officiellt minne. Jorma Kalela har gjort en liknande
indelning. Han talar om personliga hågkomster (personal reminiscences),
offentliga minnen (public memories) och historieramar (frames of history)
(Kalela, under utgivning).
Krig har stor inverkan på människor och man har gett uttryck för krig på
olika sätt. Krig har enligt Rehnberg under lång tid beskrivits såväl mer eller
mindre officiellt i allt från medeltida krönikor till nyare historievetenskap, som
inofficiellt i form av minnen som traderats från en generation till nästa
(Rehnberg 1967:183). Krig har också gett upphov till många sägner, säger
Brynjulf Alver. Sägner som handlar om historiska personer eller historiska
händelser som krig, farsoter och stora katastrofer är exempel på sägner som
kallas historiska (Alver 1980:5). I de historiska sägnerna återfinner man
berättande om såväl fiendens illgärningar som ”de våras” tappra gärningar där
djärva män överlistar eller slår tillbaka fienden (Herranen 1979:34). Historiska
sägner handlar om sådant som de människor som upprätthåller traditionen ser
som ovanligt och uppseendeväckande, menar Outi Lehtipuro. Att vissa sägner
kallas historiska beror på att de handlar om någon som funnits eller att de
omtalade händelserna har ägt rum, och på att sägnerna ses som sanna av dem
som berättar (Lehtipuro 1982:45–46). Enligt Lehtipuro kan de historiska
sägnerna ibland likna hågkomstberättande så att det är endast med hjälp av ett
jämförelsematerial som man kan reda ut att det är fråga om en sägen, något som
Lehtipuro kallar för ”en stereotyp folkberättelse”. Enligt Lehtipuro
representeras den nyaste krigstraditionen av krigsveteranernas minnen från
fronten, där egna erfarenheter lever sida vid sida med stereotypa
berättelsemönster (Lehtipuro 1982:47). Jag skulle ändå inte vilja dra så starka
112