I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

han kunde skriva när han började i tekniska skolan vid årsskiftet (Axel IF mgt
2003/45–47).
I avsnittet ovan om den utsatta kroppen berättade Vilhelm om när han fick
besök av sin far och om hur de blev utsatta för artilleribeskjutning. Genom sin
frontkompetens där hörseln spelade en viktig roll kunde han rädda sin far, men
träffades själv av skärvor i knäet och bakom örat. Skadan ledde till
sjukhusvistelse, först på fältsjukhus i Vaaseni och senare krigssjukhus i
Petroskoj, samt en månads sjukpermission. Det som Vilhelm berättade här
hörde samman med en fråga jag ställde om hans gradställningar i kriget. Han
svarade med en mycket lång redogörelse över hela hans krigsupplevelser.
S: Vad hade du för gradställning i kriget?
V: Nå hör du, jag började som alla andra, reservfänrik under vinterkriget och så
blev jag befordrad till löjtnant, måste ju ha varit då (...) ant (...) säkert i slutet av
vinterkriget, möjligen alldeles i början på det andra kriget, för att jag tycker att
jag var nog löjtnant hela tiden i mitt nya regemente IR 13. Och sen blev jag
kompanichef efter att jag hade varit spaningsofficer ett par tre år, par år. Så fick
jag ett eget kompani. Det var ungefär det högsta man nu kunde tänka sig och
hoppas på (...) 2:a kompani IR 13. Och (... ...) sen blev jag sårad på min
födelsedag 1943 (Vilhelm IF mgt 2003/48–50).
Vilhelm berättade för mig om kriget genom de olika militära grader han hade
fått. Genom berättandet om dessa graderingar förde han också fram att han
sårades två gånger, vilket fått mig att se på att bli sårad som en militär
gradering. Efter detta citat följde berättelsen om hans fars besök vid fronten.
Han kom tillbaka till sitt regemente efter sjukpermissionen, men fick besked
om att han hade fått en ny placering i en brigad som låg nära Svirflodens
mynning. Han kände sig uppenbarligen inte till freds med omplaceringen, till
en brigad som dessutom var finskspråkig, men som han konstaterade så var det
inte så mycket att göra åt det, för ”får man en sån order så far man” (Vilhelm IF
mgt 2003/48–50).
Under återtåget från Aunus skadades han när han tvingades hoppa från ett
lastbilsflak för att komma undan beskjutningen av ett ryskt markstridsplan, en
berättelse jag kommer tillbaks till senare i avsnittet ”Möten med ryssen”.
Vilhelm stukade vristen i fallet. Han haltade och hade svåra smärtor och
beordrades att genast uppsöka brigadläkaren. Vilhelm visade vristen som var
”alldeles sned och tjock och (V skrattar) svullen och grå eller blå vad den nu
var” för sanitetskaptenen och bad om hjälp att ”få nån ordning på det här
bakbenet”. Men läkaren var upptagen på grund av de hårda striderna.
223