I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Direkt efter denna berättelse skildrade Dagny hur hungriga hon och hennes
arbetskamrater hade varit där, och att det enda de fick att äta var det hårda
brödet de hade i fickan och kunde knapra på när tillfälle gavs. På morgonen
fick de skorpor och te på hallonblad. Då hade ett annat fältsjukhus på flykt
kommit dit och tagit över. Överläkaren sade att de fick gå och lägga sig om de
ville. Dagny berättade att de hittade rena lakan som de virade in sig i, blodiga
som de var efter arbetet, och hittade en tom stuga där de lade sig tätt intill
varandra:
D: Vi frös, invärtesfrossan, hunger, frös och lade oss där tätt, tätt, tätt. [...] Och
så efter en timme så kom det order ”uppbrott”. Då var ryssarna i Aunus stad (...)
Så, men det tog tid ändå innan avfärden organiserades på nåt sätt. Vi satt där på
några kringkastade madrasser och tittade på ingenting (Dagny IF mgt 2004/46–
47).
När de sedan småningom for i väg kom överläkaren och frågade om någon
frivilligt kunde åta sig att åka med en last svårt sårade på ett lastbilsflak. Enligt
Dagny var läget sådant då att ingen kommenderades utan det var frivillighet
som rådde. Hon anmälde sig genast, men hon betonade att det var ”av ren
själviskhet, inte av mod och tapperhet utan ren själviskhet”. Hon var säker på
att de flesta skulle bli tvungna att gå till fots, och då tyckte hon att det var bättre
att få åka med en lastbil. Det gick precis som hon trodde. ”Då var det lång färds
dag mot natt, natt mot dag” 93 , som Dagny uttryckte det. Efter en lång färd kom
de mitt i natten fram till ett annat fältsjukhus som låg närmare Finland. Där
erbjöd personalen dem mat och sovplats.
D: När vi kommer dit klockan tre på natten så frågar de om vi vill ha mat, och
du förstår, (D slår ihop händerna) så fick vi uppvärmd pliggröt, som man sa, det
var hirs eller majs eller vad sjutton det var de kokade mycket utav den tiden. Oj,
vet du, vilken gudomlig festmåltid det var. Och så erbjöd de oss en vrå att lägga
oss och sova i ett sköterskerum (Dagny IF mgt 2004/46–47).
Läkarna som var med på flaket fick lägga sig på golvet i operationssalen, där de
sov medan andra läkare opererade i rummet. Efter att de kommit så långt i sin
flykt hade de inte längre bråttom, berättade Dagny, utan de ”tog det lugnt och
for genom härliga karelska nejder, rysskarelska nejder” under nästa dag. De var
på väg till det dåvarande finska Pitkäranta på Ladogas nordöstra kust, och när
de anlände dit på natten fanns även de andra från fältsjukhuset där. Alla var
93
Man kan se detta som en ordlek med titeln på den amerikanske dramatikern och nobelpristagaren
Eugen O’Neills berömda pjäs Lång dags färd mot natt (1956).
207