I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

honom var det han kallade för huvudmotivet ändå den politiska inställningen
och att ”rädde sig den som kan ifall landet blir ockuperat”. Viktor berättade att
det varit svårt för dem han intervjuat att tala om det sistnämnda. Han berättade
att de hade haft tankar kring vad som skulle hända om det faktiskt blev så att
Finland hade ockuperats.
362
V: Och det var en svår sak för dem att beröra det här i intervjuerna, en och en att
vad händer om landet blir ockuperat? Får de aldrig mera träffa sina familjer? Vi
hade också de som lämnade fästmön här kvar och flydde över. Och det var nog
känsligt för dem. Och en del hade ju till och med svårt att komma tillbaka,
därför att det fanns väl en viss skam i det också tillika jo (Viktor IF mgt
2003/39–42).
Enligt Viktor var det svårt för dem som flytt undan striderna att berätta om
detta när han intervjuade dem. Viktor menade att de troligen kände skam för att
de hade handlat som de då gjorde. Samtidigt var beslutet inte lätt eftersom det
kunde ha gått så att de aldrig mer hade kunnat återvända och återse sina nära
och kära. Dessa män är veteraner – de har deltagit i kriget – men de är veteraner
som skiljer sig från dem som brukar delta i veteranträffarna i och med att de
valde att fly till Sverige. Därmed har de en negativt laddad särställning som gör
att de inte gärna deltar i veteransammanhang eller berättar öppet om sina
upplevelser.
Kvinnorna hade haft träffar med sina enheter efter kriget. Tilde berättade
om att personalen från hennes sjukhus träffades 1976, och att det då kom över
hundra personer till träffen från hela Finland. Hon tyckte ”det var fantastiskt att
träffas på nytt (S: säkert) med alla dessa, som man hade varit arbetskamrater
med. Både läkare och alla sorters personal, till och med hästkarlarna,
sanitärerna och dejourer” (Tilde IF mgt 2004/42–43). Här träffades alla de som
arbetat på sjukhuset oberoende av vilka uppgifter de hade haft, både män och
kvinnor. Margit tyckte att dessa samlingar påminde om andra liknande träffar,
som klassträffar och kursmöten – en del brukade vara väldigt entusiastiska inför
att träffa forna kamrater, andra inte. Hon konstaterade att hon sett att
veteranerna brukat samlas också tillsammans med sina fruar, och att de också
brukar resa till Karelen. Hennes man var för ung för att vara veteran, så hon
hade aldrig kommit in i veteranträffarna med honom. Och som hon sade så ”vi
har nog varit väldigt passiva vi som bara har varit lottor” i jämförelse med ”de
där krigsfruarna har ju varit mycket mera med och inne i det här, de som har
varit gifta med soldater”. Eftersom organisationen Lotta Svärd förbjöds och det
inte alltid är så lätt att börja på ny kula, så var det enligt henne ingen som riktigt
tagit itu med att börja ordna lottaträffar (Margit IF mgt 2003/55–57). De som