I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

erfarenheten av historien och den kollektiva kunskapen om det förflutna går in i
varandra, och förmedlas genom att man berättar något och utelämnar annat
(Peltonen 2003:13).
Till problematiken om vad man minns, glömmer eller vägrar minnas hör
även diskussionen om vad som är sant eller inte, vad som verkligen hänt och
vad som inte hänt. Till detta kan även fogas föreställningarna om vilka slags
fakta intervjupersonerna tror man som intervjuare är ute efter. Inom
historieämnet har det traditionellt sett gällt att studera och redogöra för
historiska fakta, säger Portelli, medan man inom antropologin i stället riktat in
sig på versioner av det förflutna, och kallat dessa för representationer (Portelli
1997:146; Frisch 1990:188). Numera stöder sig också många historiker på
socialkonstruktivismen. Socialkonstruktivismen är epistemologisk grund också
för mig (se Berger & Luckmann 1971). Med ett konstruktivistiskt perspektiv på
forskningsintervjuer fokuserar man även inom oral history på
intervjusituationen, på samspelet mellan intervjuare och intervjuperson, och på
det berättande som konstrueras genom intervjun (jfr Grele 2007:13). Søren
Barlebo Wenneberg kallar konstruktivismen för ”en kritisk kraft” som inte tar
det direkta eller omedelbara för givet, utan i stället försöker visa att de direkta
fenomenen är ytliga företeelser som styrs av något bortom detta omedelbart
synliga. Konstruktivismen vill demaskera det som brukar kallas verkligheten
(Wenneberg 2000:10). Enligt Wenneberg utgår konstruktivismen från ”att man
ska avslöja att något som på ytan ter sig som naturligt eller som ett resultat av
en naturlig utveckling faktiskt inte är det, att det under ytan döljer sig en
komplicerad social påverkan som det kan vara svårt att få ögonen på”
(Wenneberg 2000:58). Enligt Johansson utmanar ett konstruktivistiskt
perspektiv tankegången om att det finns en sann verklighet. Berättelser ses
utgående från detta synsätt inte som uttryck för hur något egentligen var.
Berättelsers mening och betydelser produceras genom språket i ett socialt
samspel, i ett visst kulturellt och historiskt sammanhang, och blir därmed
sociala konstruktioner (Johansson 2005:26). Livsberättelser ska alltså inte ses
som exakta redogörelser av vad som hände eller avspeglingar av samhället. Det
är inte relevant att fråga om en berättelse är historiskt sann eller inte, utan man
antar att en händelse kan representeras på många sätt och att berättare
konstruerar narrativa sanningar (Johansson 2005:313). Portelli kallar det
personlig subjektivitet hos intervjupersonerna i stället för faktisk objektivitet
när de ska berätta om hur något gick till och hur det ”egentligen” var. Han
påpekar att de då ger uttryck för sin plats i historien, inte för historia (Portelli
1997:161). Det berättade upplevs vara sant, och det man berättar om upplevs
motsvara det som verkligen har ägt rum (Korkiakangas 1999:165–166). Som
13