I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

264
så var det som att de hade tagit hela Karelen nästan och allt det där, alla
städerna, Kexholm och Sordavala och Viborg. De var alla där. Och då kom de
med nya fordringar hela tiden (Ingegerd IF mgt 2003/60–64).
Hennes förklaring till samarbetet utgår från att de finländska männen varit så
tappra att självaste Hitler inte vågade ha Finland som fiende. Det är inte
Finlands behov av en större och starkare bundsförvant mot Sovjet som
framhålls, utan Ingegerds förklaring utgår från att det var Tyskland som
behövde Finland på sin sida.
Tyska trupper landsteg i Vasa i september 1940 eftersom Finland beviljat
Tyskland transiträtt för deras trupper som var på väg till Norge (Jernström
2000:25). Efter det fanns tyska soldater i landet fram till 1944, då vapenvilan
inträdde med Sovjet och tyskarna skulle fördrivas ur landet. Av de intervjuade
kvinnorna omnämnde Brita, Margit och Gun tyskarna på hemmafronten. Också
David och Axel hade erfarenheter av tyska soldater på hemmafronten när de
vårdades på krigssjukhus i Jakobstad. Brita berättade om tyska lastbilskolonner
som kom söderifrån och åkte vidare norrut. Hon kopplade ihop tyskarnas
ankomst med att det började komma sjuktåg, och att hon uppmanades börja
tjänstgöra som sanitetslotta (Brita IF mgt 2003/71–74). Margit omnämnde
tyskarna i samband med att hon berättade om en pojke som hon var bekant med
som hade haft tuberkulos och därför inte var inkallad: ”Och han blev överkörd
av en bil, då när tyskarna var här. Och han kom också till den avdelningen där
jag var och han kom aldrig till medvetande sen” (Margit IF mgt 2003/55–57).
Utgående från det Margit berättade vet man inte om pojken blev överkörd av
tyskarna eller om det är fråga om en tidsmarkör där olyckan inträffade under
tiden som tyskarna befann sig i staden. Varken Brita eller Margit berättade ändå
om några personliga möten med tyskarna. För Brita var tyskarnas närvaro i
staden en igångsättare för hela hennes karriär som sanitetslotta, medan Margit
kopplade ihop bilolyckan som hennes vän råkade ut för med tyskarnas närvaro i
staden.
Enligt Elina Haavio-Mannila var förhållandet mellan tyska soldater och den
finländska civilbefolkningen på landsbygden relativt problemfritt (Haavio-
Mannila 1993:284). Det samma verkar ha gällt för småstaden Jakobstad. Gun
berättade att hon inte gjorde lottaarbete när tyskarna var i staden, utan hon
arbetade som ändringssömmerska i en beklädnadsaffär. Tyskarna kom ofta in i
affären, och Gun berättade om en tysk som ”hade så ömtålig hy så det skavde i
nacken den där uniformen, vet du, så då sydde jag fast ett sidenband i nacken åt
honom då” (Gun IF mgt 2003/69–70).
Gun mindes inte var tyskarna var inkvarterade, men hon antog att det var i
en ungdomsgård som låg ganska nära hennes hem eftersom hon kunde se hur