I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Dörren var öppen så hon hörde hur patienten ropade översköterskan tillbaka.
Brita berättade att patienten förstod att hon hade fått en uppläxning på grund av
honom, och han förklarade för översköterskan att det hela inte var Britas tilltag.
Det var han som hade velat veta hurdant vädret var och hur det såg ut i
omgivningarna. Han undrade också om hon tyckte detta var för mycket begärt
av en sängpatient som honom. Brita konstaterade att det inte fanns mycket att
svara på en sådan sak, och att översköterskan bara hade gått därifrån. Britas
tilltag var inte passande i översköterskans ögon: att sitta på sängkanten och
prata med en manlig patient verkade överskrida översköterskans gränser för
lämpligt beteende. Hon kritiserade Britas kropp genom att kalla henne fet, och
påstå att hennes kropp skulle förstöra sängen. Det som ansågs vara opassande
kamouflerades till att ha en praktisk betydelse. Det sjuksköterskan verkade se
var en ung kvinna som satt farligt nära en ung man, dessutom i glatt samspråk.
Distansen som enligt henne borde upprätthållas mellan patient och vårdare var
upphävd, liksom den mellan man och kvinna.
Brita sammanfattade genom att säga att det var ”såna där småsaker som
kunde reta en, men som man måste sätta sig över, för jag var ju inte där för att
jag skulle bry mig om sånt.” Jag kommenterade att jag tyckte att det är lika
viktigt att vårda kroppen som själen, särskilt om kroppen är svårt skadad. Brita
kontrade med att säga att hon undrade om översköterskan trodde att lottorna
över huvud taget hade någon själ. Brita tyckte att översköterskan hade den
uppfattningen att de skulle orka nästan vad som helst, och att de inte förstod att
tänka någonting själva. Andan var enligt Brita sådan att det var ”som om man
skulle måstat ha en annan som tänker för en i såna situationer” (Brita IF mgt
2003/71–74). Brita upplevde att hon behandlades som ett själlöst djur eller en
maskin som inte hade kapacitet till egen tankeverksamhet, något hon återkom
till flera gånger. Enligt Tiina Ohanwe innebar lottaarbetet i många fall stort
självbestämmande, och vi har ovan sett prov på det stora ansvar de unga
flickorna fick, fastän lottorna självfallet skulle lyda de order som gavs. Men det
var ändå lottorna själva som måste fatta besluten när det gällde och själva
utföra arbetet. Det som behövdes var enligt Ohanwe pålitlighet, sunt förnuft
och erfarenhet (Ohanwe 1993:159). För Britas del räckte det inte med att besitta
dessa egenskaper.
Brita begärde, som redan nämndes, småningom förflyttning eftersom hon
tyckte att hon helt enkelt inte stod ut med att vara kvar på Malmska sjukhuset
längre. Hon kom då till ett konvalescenthem där hon inte trivdes så bra
eftersom hon var van vid hårt och regelrätt sjukvårdsarbete, vilket hon inte
upplevde att hon uträttade på ett ställe där patienterna var så friska att de kunde
vara uppe. På sommaren 1944 begärde hon permission för att fara hem och
171