I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

På gränsen till utmattning
Matbrist, ohyra, kyla och smuts var ovälkomna, men ständigt påträngande
gäster. Den allestädes närvarande tröttheten och utmattningen gjorde sig också
påmind. När striderna var som hårdast ökade sjukvårdspersonalens arbete
mångfalt. Man måste arbeta mer eller mindre utan uppehåll med bara ett
ögonblicks vila, vilket flera av kvinnorna i Karvinen-Kopteffs material beskrev
som en av de allra starkaste upplevelserna från kriget (Karvinen-Kopteff
1993:118). Anna berättade om arbetet på ett provisoriskt fältsjukhus under
vinterkriget. Hon berättade att hon och hennes kamrater en gång arbetade i 36–
38 timmar i sträck. Den vanliga arbetstakten var annars arbete i ett dygn och
vila åtta timmar. Jag tyckte detta var så anmärkningsvärt att jag trodde jag
hörde fel, men Anna bekräftade: ”Ett dygn, dag och natt. Dag och natt. Och så
fick vi sova åtta timmar och så upp igen” (Anna IF mgt 2003/58–59). Ingegerd
berättade också om långa arbetspass på ett fältsjukhus där det var enorm brist
på personal. Hon kom dit som avlösare och fick höra att en av läkarna hade
opererat i 63 timmar i ett kör. En av sjuksköterskorna berättade för Ingegerd att
läkaren inte vilade mellan operationerna utan bara satte sig ned på en stol under
den tid det tog för sjuksköterskorna att byta patient på operationsbordet.
Sjuksköterskan hade berättat att de ”hällde svart kaffe i honom, så opererade
han igen” (Ingegerd IF mgt 2003/60–64). Här blir den maskinaktiga kroppen
synlig genom de långa arbetspassen, som för den ene läkarens del innebar
nästan tre dygn i streck, vilket han klarade av med hjälp av kaffe som
drivmedel.
Mer eller mindre all den påfrestning som intervjupersonerna berättat om
framträdde i Dagnys 92 återgivning av flykten från Aunus i samband med
storanfallet vid midsommartiden 1944. Dagnys flyktberättelse är uppbyggd
kring ett flertal episoder som tidsmässigt sträcker sig över ett okänt antal dagar,
men där åtminstone midsommardagen, som på den tiden alltid inföll 25 juni,
och 27 juni omnämns. Berättelsen inleds med att Dagny sa: ”Vi flydde ju då
ifrån Aunus i sista sekunden nästan”, men episoden som inleder berättelsen
försiggick i ett gammalt ryskt sjukhus i Aunus. Där väntade de, troligen på
uppbrottsorder. Det kom hela tiden nya patienter, ”det bara föstes mer och
mer”, och ”de satt på bänkar, de låg på golvet och de låg överallt. Under sängar
kröp en del för de var rädda för bombningar.” En bomb slog ner alldeles intill
sjukhuset så att delar av en vägg rasade, men ingen skadades: ”Men pojkarna
som låg där, de kom ju därifrån och de hasade sig, de kunde ju inte gå alla
heller, och lade sig under andra pojkars sängar i andra rum.” Dagny berättade
92 I detta avsnitt skriver ut hänvisning till Dagny endast i blockcitaten.
205