I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

med vid Summa, som enligt Vilhelm var ”det hetaste stället där ryssarna sen
kom igenom” (Vilhelm IF mgt 2003/48–50). Annas och Vilhelms berättande
om möten med den ryska armén sker i indirekta ordalag. Anna beredde sig på
att fly undan den, men behövde inte göra det, medan Vilhelm var med på ”det
hetaste stället” där ryssarna slog sig igenom det finska försvaret.
Bristen på allehanda förnödenheter var påtaglig under kriget, liksom även
bristen på vapen och ammunition. Henrik berättade om när ryska pansarvagnar
fulla med ryska soldater kom rullande och artillerield begärdes mot dessa. Inget
artilleristöd gavs eftersom det skulle vara ”fetare mål, fetare mål”, som han
sade, då det inte fanns tillräckligt med granater. Henrik menade att det skulle ha
varit helt annorlunda om det inte hade varit sådan brist på granater. Resultatet
var ändå att ”det såg ju ut som ramt 153 där” med brända pansarvagnar som
infanteristerna tydligen lyckats oskadliggöra utan artilleriets granater (Henrik
IF mgt 2003/53–54). Känslan man får av Henriks berättande är en uppgivenhet
över att inte kunna göra sitt bästa på grund av att det saknades resurser.
Ryssarna var både flera till antalet och var dessutom överlägsna finländarna vad
gäller vapen, ammunition och granater. Att se ryssarna komma med
pansarvagnar fulla med soldater och inte kunna bidra med den hjälp man
ombads komma med måste ha varit frustrerande för artilleristerna. Det måste
också ha varit obegripligt för infanteristerna varför de inte fick det stöd de hade
behövt för att med färre förluster reda sig i striden.
För en icke stridserfaren kan det vara svårt att inse vikten av att se till att
brukbara vapen inte hamnade i fiendens händer. Janne gjorde det hela tydligare
genom att berätta om pansarvärnskanonerna 154 de använde. Janne hörde liksom
David och Viktor till det så kallade kanonkompaniet, ett specialförband inom
IR 61. Pansarvärnskanonerna i kanonkompaniet var strategiskt placerade vid
fronten och gav direkt eld mot fientliga mål. Kanonerna användes även vid
anfall för att slå sönder bunkrar och nästen (se Kanonkompaniet 1990). Janne
berättade att kanonkompaniet först använde pansarvärnskanoner av 25
millimeterkaliber, som under frammarschen byttes ut till tyska 37 millimeters.
De tyska användes ganska länge, för att sedan bytas ut mot lätta svenska
Boforskanoner av samma kaliber. Janne berättade att han och hans kamrater
inte tyckte om de svenska kanonerna eftersom de var för lätta. Janne berättade
lite underfundigt om ytterligare en kanontyp som de använde:
153
Adjektivet ”ramt” betyder ”kusligt, spöklikt; hemsk, förskräckligt, fasansfullt”. Substantivet
”ramt” betyder ”spöke, vålnad, trolltyg, oknytt; oförklarlig eller övernaturlig händelse, spökeri”
(Bergström-Söderlund 2009).
154
En pansarvärnskanon är en liten kanon som är avsedd främst för att bekämpa pansarfordon. För
att hantera en pansarvärnskanon behövs vanligen tre till fem soldater (Kanonkompaniet 1990).
303