I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

hade hört Åkes och Britas berättelser och lyssnat med mina yngre öron hade jag
förmodligen skrattat lite inombords åt ytterligare flera vinterkrigshistorier med
alla de typiska ingredienserna: hårda strapatser i svår kyla, snö och is. Mina
mera finjusterade och empatiskt lyssnande öron hörde nu i Åkes berättelse i
stället en berättelse om en man som tog sig från tryggheten på fastlandet över
isarna för att han måste ge sig iväg ut i kriget. Då visste man inte vad som
väntade. Hela berättelsen är svår att ta in som efterkrigstida människa: att åka
släde över isen, eller att frysa så att man hellre går 20 kilometer bredvid hästen
än åker i släden, och dessutom veta att resans mål kriget troligen är etter värre.
Brita hade tjänstgjort som luftbevakningslotta under vinterkriget, och hon
berättade att vaktturerna i tornet oftast var två timmar långa, och man vaktade i
par. Om det var riktigt kallt delade man upp turen och tog en timme var för att
inte behöva vara ute så länge i taget, berättade Brita. Fastän det var kallt
behövde man inte frysa eftersom man hade rätt utrustning.
B: Men vi hade ju annars bra kläder, för jag vet inte varifrån de här stadsfruarna
hade skaffat såna där tjocka vargskinnspälsar, långa vargskinnspälsar hade vi, så
sällan frös vi. Och så visste man ju att klä på sig hemifrån också. […] Det var ju
den tiden ännu så var det ju inte vanligt med långbyxor, att kvinnfolk skulle ha
långbyxor. Jag ägde inga långbyxor jag första vaktturen jag skulle fara till. Men
min bror hade ett par långbyxor som var tämligen nya, så jag tog hans byxor (B
och S skrattar) Han var ju ute i kriget han då (S: ja, ja, ja) Så då fick jag hans
byxor, och de var riktigt passliga åt mig (Brita IF mgt 2003/71–74).
Fötter och händer brukar vara de kroppsdelar som är mest utsatta för köld, och
Brita tyckte också det var värst med fötterna. Händerna kunde man dra in i
ärmarna på vargskinnspälsarna, berättade hon, men på fötterna hade hon så
kallade monoskor 87 med ett slags sockor som drogs utanpå skorna. Det fanns
också några filtstövlar som man kunde ta till, men de var gjorda för män och
alldeles för stora, så fastän hon hade fått använda dem och kunde ha fyllt ut
med många lager sockor, hade Brita inte något minne av att hon någonsin
skulle ha gjort det. Brita hade monoskor på fötterna. Då var det också viktigt att
ha strumpor som var stickade så att skaften var rikligt dekorerade och skulle
vikas ner så att de syntes ordentligt, som ett tecken på stickerskans skicklighet
(Brita IF mgt 2003/71–74). Kvinnorna fick ta över männens uppgifter på
många områden när dessa var ute vid fronten. Kriget gjorde det möjligt för
kvinnorna att klä sig på annat sätt och utföra annat arbete än tidigare. Kläderna
Brita talade om, vargskinnspälsar och långbyxor, ses traditionellt som
manskläder. När kriget bröt ut ägde hon inga egna byxor, utan fick ta sin brors,
87 I Sverige motsvaras monoskor närmast av skidpjäxor.
201