I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Brita nämnde ovan att hon inte behövde sin lottadräkt eftersom hon
hamnade in på sanatorium. Jag frågade henne om hon blev smittad av
tuberkulos, och hon svarade att hon inte visste vad hon blev. Hon berättade att
hon strax före julen 1944
blev fri från Malmska då vi hade färdigt städat och allting. Och så började jag ju
på Herrforsen 181 en tid för att ha nånting, pojkarna var ju hemma då så jag
behövdes inte där hemma i nåt arbete, så jag måste ju ha nåt arbete, så jag tog ju
fabriksarbete då. Och det var ju också skiftesarbete. Och det var ju ett sånt där
arbete så man blev våt. Vi kunde ju vara våta, för vi var där de malde papper. Så
det kan hända att det kunde finnas smitta i pappret och då var vi ju våta neråt
och så skulle vi ju gå hem på morgnarna i 20–30 graders köld. Så var jag fick
smittan vet jag inte, men på sommaren blev jag sjuk (Brita IF mgt 2003/71–74).
Det som Brita omtalade i citatet ovan hände sommaren 1945, alltså första
sommaren efter kriget. Den läkare som Brita hade gått hos på sanatoriet flyttade
till ett privat sanatorium på annan ort. Enligt honom måste Brita in på
sanatorium för att få vård, vilken hon erhöll från nyår 1945 fram till maj
följande år. Hon friskförklarades småningom och började arbeta på
Handelslaget, men några år senare inträffade en olycka som kom att påverka
hennes hälsa så att hon insjuknade igen. Efter en längre tid av ingrepp, som
småningom visade sig fruktlösa, ordinerades Brita vila. För att slippa arbetet
hemmavid och faktiskt kunna vila upp sig åkte hon till sin syster som bodde i
Sverige där hon stannade en sommar. Småningom började det komma
mediciner som var verksamma mot tuberkulos, och Brita kunde lägga
sjukdomen bakom sig. Jag sade i intervjun att sjukdomen var en svit efter
kriget, men Brita visste inte om hon skulle kalla det så fastän det hände efter
kriget. Men hon tillstod att kriget hade bidragit till hennes sjukdom ”för du vet
med mat som vi fick och med det myckna vakandet”. Själva smittan tänkte hon
ändå att hon fått när hon sorterade papper på fabriken där hon arbetade (Brita
IF mgt 2003/71–74).
Ingegerd och Tilde led av andra sviter av kriget än rent fysiska, även om
Tilde säkert besvärades av sitt skadade knä som omnämndes ovan. Ingegerd
kom att berätta om sin oro för landet när jag frågade vad fosterländskhet,
fosterlandskärlek och Finland betydde för henne. Hennes omedelbara svar löd
att hon aldrig skulle fara till Sverige. Ingegerd berättade om flera händelser som
gjorde att hon fattat ett sådant beslut, men att hon var rädd för vad som
eventuellt skulle komma att hända henne i Finland kom tydligt fram. Hon
181
Herrfors var en fabrik i Kållby i Pedersöre. Numera producerar och distribuerar Herrfors el och
hör till kraftverksbolaget Katternö Group (Katternö Group [online]).
346