I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

yrkesverksamma liv varit bonde och elektriker. Anders berättade gärna, men
han väntade på att jag skulle ställa frågor så att han fick svara på dem. Det
märktes tydligt på honom att han tyckte det var viktigt att berätta om
händelserna vid fronten för de yngre generationerna. Han hade berättat om sina
krigsupplevelser för åtskilliga skolklasser, han hade skrivit en bok om sina egna
krigsminnen och han var verksam som reseledare för grupper som ville besöka
krigsskådeplatserna från andra världskriget. Anders var också mycket aktiv i
sin veteranförening. Anders föreslog att jag skulle kontakta en i hans
veteranförening, Janne, och han kände även till en annan person, Henrik, som
varit mycket intresserad av och kunnig om Fänrik Ståls sägner. Snöbollen
växte.
Jag tyckte det var svårt att i början veta hur jag skulle ställa mig i
förhållande till den intervjuade. Jag kände mig osäker och tafatt, och lade
märke till att jag borde ha läst mycket mera om krigen 1939–1944 än om
Runeberg och Fänrik Ståls sägner. De ovannämnda shoah-intervjuarna Forssell
och Marcus poängterar vikten av ett synnerligen ingående förberedelsearbete
där intervjuarna förväntas vara införstådda med terminologin från
koncentrationslägren och kriget, och känna till historia, politik,
samhällsstruktur och språk i det land den intervjuade kommer ifrån. Enligt dem
ska intervjuerna karakteriseras av respekt, tillit och kunskap (Forssell & Marcus
2002:68 [online]). Thompson har däremot konstaterat att okunnighet inte
nödvändigtvis är till förfång i en intervjusituation. Han anser att den till och
med kan vara till hjälp eftersom intervjupersonen då får visa att hon eller han är
expert på ett område som forskaren vet mycket mindre om. Enligt honom är det
dock vanligen så att ju mer man vet desto mer sannolikt är det att man får fram
betydelsefull information i en intervju. Intervjuaren får ändå aldrig vara så
okunnig i ämnet att han eller hon inte kan ställa väsentliga frågor och vara
förtroendegivande (Thompson 1980:161; se även Nilsson 2002:16 [online]).
Jag kände mig ganska misslyckad som intervjuare efter intervjun med Anders,
även om jag hade försökt göra det bästa av situationen. Denna upplevelse har
ändå i efterhand gett mig insikten att det är ett processuellt arbete att skapa ett
material, och att man verkligen får lära sig vartefter man gör intervjuer. Denna
första intervju blev normerande för mitt fortsatta fältarbete eftersom jag fick
erfara att jag borde ha intervjuat Anders om hans krigsupplevelser i stället för
om hans förhållande till Fänrik Ståls sägner. Han svarade på mina frågor, och
han kom ihåg mycket av dikterna. Han hade fascinerats av general von Döbeln,
och läst en biografi om honom. Men det var inte detta han egentligen verkade
vilja berätta om för mig.
30