I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Hirdman talar om. Där är det offret som problematiseras, inte förövaren
(Hirdman 2008:75; jfr Lövkrona 1999). I bland annat Olssons forskning hittar
man prov på hur det är lottorna som ifrågasätts och beskylls för att de utsatts för
sexuellt våld. Organisationens förhållning till fallen var fördömande av
lottorna, eftersom lottornas beteende och agerande i de fall Olsson framför
ansågs vara ett hot mot organisationens rykte. Det var kvinnorna som
skuldbelades för det våld som riktades mot dem (Olsson 2005:158–159). Detta
är i och för sig inte unikt för lottornas organisation. Enligt Hirdman finns det
många exempel på ”kvinnor som agerar som de främsta fångvakterskorna i
genusordningens fängelse” (Hirdman 2008:91; jfr Jansson 2002:32–33).
Kinnunen anser att man också borde ställa frågor om lottornas eventuella
erfarenheter av sexuellt ofredande. Endast ett litet antal fall diskuterades i
offentligheten. Enligt Kinnunen finns det ingen enkel förklaring till att de
enskilda lottorna så ogärna tog upp frågor om sexuellt hot och våld. Rädsla för
fördömande av den egna förmannen (lottaäldsten eller förbindelselottan) är en
orsak. En annan anledning var att lottorna inte nödvändigtvis hade ett
ordförråd, med vilket de kunde uttrycka det de upplevt eller begrepp med vars
hjälp de kunde analysera sexuellt maktbruk. Man gör sig här lätt skyldig till
anakronistiskt tänkande. Som Kinnunen konstaterar fanns det ingen feministisk
rörelse i Finland förrän på 1960-talet som kunde ha gett lottorna sådana verktyg
eller bidragit till att lyfta upp problemen till allmän diskussion (Kinnunen
2006:142–143).
Även om de flesta kontakterna mellan könen skedde utan sexuella
trakasserier är det omöjligt att veta hur mycket sexuellt ofredande eller våld
kvinnorna vid eller i anslutning till fronten råkade ut för. I den rådande
atmosfären ingick enligt Olsson inte alls att stöda kvinnornas försök att försvara
sina rättigheter. Det hågkomstmaterial som Olsson studerat avslöjar inte heller i
vilken omfattning kvinnorna eventuellt utsattes för sexuellt ofredande. Det
berättar dock om en del mäns förväntningar på att lottorna skulle vara sexuellt
tillgängliga för dem (Olsson 2005:158). Haavio-Mannila skriver att de kvinnor,
som svarat på frågelistan som står som grund för alla studier i antologin Naisten
aseet, genom skrivandet fått lätta sina hjärtan och föra fram sina sårade känslor
som inte har minskat under åren som gått efter kriget. Enligt henne har de haft
ett behov av att försvara sig och berätta hur det verkligen var sett ur en kvinnas
synvinkel (Haavio-Mannila 1993:332). Inom oral history är man intresserad av
att höra historia underifrån, och kvinnors berättande om osakligt bemötande
och sexuellt färgat våld är ett typexempel. Jag menar ändå inte att jag genom
kvinnornas berättande får veta hur det faktiskt förhöll sig, hur det verkligen var.
Kvinnorna får själva berätta om sina upplevelser, och genom detta berättande
176