I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Men alla jag intervjuade talade om kriget, vilket inte är en självklarhet särskilt
när det gäller krigsveteraner.
Olikheterna i vanan att berätta är däremot stora. Flera av kvinnorna ville att
jag skulle stanna bandspelaren vid olika tillfällen eftersom de inte tyckte det var
lämpligt att ta upp det de berättade om på band. Under tiden att bandspelaren
var avknäppt berättade de mera frimodigt. Jag försökte få dem att berätta på
band också det de just berättat endast för mig, och oftast gick de med på det
efter viss övertalning. Som Kristina Minister konstaterar är en intervjusituation
nära besläktad med ett publikt framförande, och som sådant ofta främmande
mark för kvinnliga intervjupersoner (Minister 1991:30). När några av männen
ville att jag skulle stanna bandspelaren var det på grund av svårigheter att sitta
länge, för att de skulle hämta något som de ville visa för mig eller för att
hemtjänsten kom med mat. Den ”dolda publiken”, som jag nämnde om ovan,
verkar vara mera närvarande hos kvinnorna, eller så finns det sådana
komponenter i deras berättande som tystats ner av en eller annan orsak. Denna
ovilja att berätta på band, alltså inte att berätta för mig, gjorde mig också
nyfiken: Vad var det de upplevde behövde döljas, och varför? Det här, liksom
den fråga om varför männen överlag så gärna berättade om krigsupplevelserna,
hör nära samman med innehållet, substansen i intervjuerna och jag kommer
givetvis tillbaka till dessa frågor. Utan en analys av samspelet i
intervjusituationen skulle dessa frågor kanske aldrig ha väckts.
56