I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

som är den sanna, och den måste man föra fram så att folk inte får fel
uppfattning om ”hur det egentligen var”, och det gör man genom att själv
berätta om det man upplevt.
Ens egen individhistoria sammanfaller inte nödvändigtvis med andras
individhistoria eller med olika gruppers historia. Det som upplevs som sant av
en kan ses som meningslösa antaganden eller till och med som lögner av en
annan. De personer som omtalas i exempelvis personliga erfarenhetsberättelser
framställs på ett visst sätt av berättaren – ibland i positiva ordalag, ibland inte.
För att påminna om att dessa omnämnda personer inte är identiska med eller
direkta avspeglingar av de verkliga personer som stått som förebild har jag
infört begreppet berättelsefigurer – berättarens konstruktioner i berättandet.
Upplevelserna från kriget har i många fall diskuterats i olika konstellationer,
och det kollektiva minnet – tradition eller rådande diskurser – spelar roll för
vad som anses viktigt eller möjligt att berätta och skriva om. Vems historia som
får och kan skrivas blir då en följdfråga till detta. I Ingegerds fall var svaret
dock klart och entydigt: ”Jag skriver det säkert!”
Då är vi tillbaka där vi började i diskussionen om minne, glömska och
tystnad. Jag utgår alltså från att det mina intervjupersoner berättar om för mig
är subjektivt sant, även om man enligt Portelli inte kan vara säker på att alla
berättare har en klar åtskillnad mellan en ”sann” historia och en bra berättelse
(Portelli 2004:37). Jag är inte ute efter att återskapa en förment objektiv
sanning som skulle vara gällande för alla i alla lägen, utan jag intresserar mig
för vad mina intervjupersoner valde att berätta för mig om vad de varit med om,
vad de tänkt, trott, fruktat och hoppats. Det intervjupersonerna berättar om har
filtrerats genom många lager. I många fall har 60 år eller mera gått sedan
händelserna de berättar om utspelat sig, och deras berättande måste därför ses
som konstruktioner i berättandeögonblicket. Upplevelserna från kriget har i
många fall diskuterats i olika konstellationer, och det kollektiva minnet –
traditionen eller rådande diskurser – spelar roll för vad som anses viktigt eller
möjligt att berätta om.
Uppfattningen om exempelvis en person, en ideologi eller ett historiskt
skeende i individens historia, olika gruppers historia och landets historia
behöver inte sammanfalla med varandra, men kan göra det. Den egna
personliga uppfattningen om en person baserad på personliga upplevelser av
denna kan vara helt annorlunda i jämförelse med de olika gruppernas bild av
personen ifråga, något som jag diskuterade ovan i avsnittet om
figurkonstruktioner. Den person som minns en sak upplever sin egen tolkning
av det skedda som sann, skriver Kinnunen (Kinnunen 2006:43). Individens
historia är alltså subjektivt sann för den personen, men kan också upplevas av
184