I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Mary Chamberlain och Paul Thompson ser tystnad som en genre, och som den
allra svåraste av alla att få grepp om (Chamberlain & Thompson 2004:19; jfr
James 2000:231). De som inte vill tala om sina upplevelser från kriget får i
sammanhang som den här avhandlingen inte sin röst hörd – vilket är något de
själva alldeles uttryckligen vill – men som sett ur en forskares synvinkel vore
värdefull kunskap.
En folkloristisk intervju är, som sagt, inte en terapisession, även om
berättandet kan ha en terapeutisk funktion. Den folkloristiska intervjuaren
varken kan eller ska ta på sig terapeutens ansvar. Däremot har man som
intervjuare ansvaret för intervjusituationen och de frågor man ställer (Lantz
1993:12). I och med att jag visste att flera av mina intervjupersoner brukade
berätta om sina upplevelser i olika sammanhang, kände jag också att det var
ganska sannolikt att mina frågor inte skulle vålla så stort obehag. Jag valde
också att försöka överlåta så mycket som möjligt av kontrollen till
intervjupersonerna genom att visa att de fick berätta på sina villkor fastän jag
ställde frågor, och ibland styrde dem tillbaka mot ämnet. Jag upplyste
intervjupersonerna om att de när som helst kunde be mig stoppa bandet, vilket
några också gjorde. I vissa fall kändes det som om intervjupersonerna ville
berätta om något, men av en eller annan anledning inte ville berätta om det på
band. Det var som om de testade mig för att se om jag tyckte det de ville berätta
skulle vara passande. I vissa fall, när det kändes som om det inte skulle kränka
intervjupersonens integritet, bad jag dem berätta på nytt efter att jag bett om att
få starta bandspelaren igen. I efterhand kan man tycka att jag pressade mina
intervjupersoner, att jag inte respekterade deras tystnad. Jag upplevde dock en
skillnad mellan att inte vilja berätta om exempelvis en händelse på band men
däremot för mig så att säga off the record, och att inte vilja berätta om den över
huvud taget. I det första fallet, där det verkade vara fråga om att testa
lämpligheten av att berätta, bad jag intervjupersonerna om att de skulle göra
det, medan jag i det andra typfallet insåg att händelsen var för personlig,
traumatisk eller något annat för att man skulle vilja berätta om den.
En del av dem som deltagit i kriget vill inte alls prata om ämnen med
anknytning till kriget, medan andra mer än gärna berättar krigsminnen. Jag har
själv många gånger fått höra veteranhustrur suckande säga att deras män kan
prata hur mycket och hur länge som helst om kriget när de väl kommit i gång.
Atle Dyregrov som skrivit om katastrofpsykologi säger att många känner ett
stort behov av att prata om det svåra som hänt. Som utanförstående kan man
finna det märkligt att dessa människor utan stora känsloutbrott kan upprepa
händelserna gång på gång inför dem som vill lyssna. Enligt Dyregrov hjälper
detta berättande dem att förstå det som inträffat (Dyregrov 1994:27). Sture
93