I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

tillsammans, resa till gamla krigsskådeplatser och skriva ner sin egen historia.
Att ta i bruk det skrivna ordet för att delge en större publik sina
krigsupplevelser ligger långt från den tysta tiden då man upplevde att man inte
ens kunde berätta muntligt för sina kamrater om vad man varit med om.
Kvinnornas aktiviteter var mera inriktade på stödande verksamhet för männen
än på att själva träffas och diskutera egna minnen. Kriget var och förblev
männens, även om kvinnorna också till sist fick rehabilitering och
ryktesåterbäring.
374
*****
Hemmet man stridit för, drömt om och längtat efter under åren i krig var strax
efter vapenstilleståndet just så välkomnande som man föreställt sig. De
återvändande männen välkomnades genom gudstjänst, högtidliga fosterländska
tal och parader, och fick igen äta vid dukade bord av den mat som marthorna
och lottorna lagat. Allt var med andra ord som det skulle. De återvändande
krigarna togs emot av ett välkomnande hem som visade att alla vedermödor
männen utsatts för inte var förgäves eftersom det de dragit ut i krig för hade
skonats och bevarats intakt. Kvinnorna stod för mottagandet: maten och den
vidare omvårdnaden av männen som sårats och låg på sjukhus.
Det välkomnande hemmet varade endast i några veckor innan det förbyttes i
det förskjutande hemmet genom de villkor som segermakterna ställde på
Finland. Det fosterländska skulle avlägsnas. Detta omtalades mest konkret
genom de förbjudna organisationerna som männen och kvinnorna hörde till:
Lotta Svärd och skyddskårerna och i förlängningen veteransammanslutningar.
Organisationerna ansågs vara fascistiska. Lottorna fick inte ens använda
lottaklänningen, allt som hållits dyrt och heligt trampades i smutsen –
symboliskt framställt genom lottaklänningen som klipptes till mattväft.
Intervjupersonernas berättande röjer en vilja till motstånd mot dessa
strömningar och beslut som gjorde att de som upplevde att de endast kämpat
och arbetat för fosterlandet skulle förskjutas. Kvinnorna fortsatte verka, men i
andra organisationer. Redan strax efter vapenstilleståndet hade de fosterländskt
sinnade männen i landet skridit till verket för att förbereda sig inför eventuellt
fortsatt krig. Vapengömmarna förberedde ett gerillakrig, de smugglade och
gömde vapen och organiserade en hemlig motståndsrörelse.
Samtidigt som man levde i en tid av motstånd skulle man leva sig igenom
sviterna av kriget, som yttrade sig på olika sätt. Några berättade om sjukdom,
några om mardrömmar och mardrömslika inre tillstånd, medan andra berättade
om att det inte fanns kläder att köpa eller arbete att få. Man berättade att man