I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

medborgare” (Anna IF mgt 2003/58–59). Ovan omnämndes också Vilhelms
skräckscenario med Katynskogen i Polen: om man inte hade satt sig upp emot
Ryssland skulle alla Finlands officerare ha arkebuserats. Denna om-intetankegång
återfinns på många håll som en förklaring till att Finland måste
kriga. Men det är först efter kriget som man fått veta hur det gick för dessa
stater, och om-inte-tankegången kan därför bli en strategi med vars hjälp man
kan hantera att så många måste sätta livet till. Denna tankegång kräver ett
efteråt-perspektiv för att kunna formuleras.
När jag frågade Lisa hur det kändes att vara lotta sammanfattade hon
egentligen veteranernas och lottornas situation under den tysta tiden:
S: Hur tycker du att det kändes att vara lotta?
L: Nå, det känns bra, men lite förargar det nog då de hade det där bara att man
for ut och en del var dåliga flickor. Men jag visste inte av en enda som jag
misstänkte.
S: Men blev det talat om det då att?
L: Ja, sen då man kom hem (S: Jaså?) Lottorna och filmen Okänd soldat. Okänd
soldat, den var bra den där första filmen. Men den där andra som kom, så det var
nog riktigt, den gick nog så på lottorna så. [visar tidningsurklipp]
S: Jaså. Jag måste titta sen då.
L: Här har de intervjuat mig, Margita Lukkarinen.
S: ”Jag var så arg så jag knappt kunde sova”. [tidningsrubriken]
L: Jag var nog så arg då det var. Jag hörde till Sparbanksstyrelsen och då bjöd de
på (S: biljetter), så vi var till Jakobstad. Och jag sov inte nåt, jag fick inte nån
sömn sen då jag kom hem, jag var så arg. [...]
L: Ja. För nog var det lite spitaklut först. Det var samma sak med pojkarna. De
var krigstokiga de. Och lottorna var lätta på foten.
S: Så det blev sagt efter kriget det där då …
L: Ja, efter kriget.
S: … då det inte skulle få finnas de här organisationerna nå mera.
L: Ja, det blev ju stäckt av det. Men det var ju ryssen som stäckte av det.
S: Ja, ja, så det var vanligt folk som talade om lottorna så där.
L: Ja, riktigt vanligt folk (S: åhå) Som var på hemmafronten.
S: Vad i världen!
L: Ja, ser du, du är så ung så du vet inte av det där.
S: Nä, nå jag är ju inte ens trettio år gammal jag heller, så vad skulle jag veta.
L: Nä, nog var det spitaklut (Lisa IF mgt 2004/40–41).
I Lisas berättande framträder ett samhälleligt ifrågasättande av kriget som
gjorde veteranerna till krigstokiga fascister. Kvinnorna som deltagit i kriget
stämplades också, men de märktes i stället på ett annat sätt, vilket Lisa
berättade om när jag frågade om hur det kändes att vara lotta efter kriget. Det
som Lisa beskrev som ”spitaklut” – irriterande, förtretligt, förargligt – var hur
355