I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

fallet. Han visste att han måste försöka ta sig vidare trots att han hade svåra
smärtor i foten eftersom ryssarna snart skulle vara över honom. Med hjälp av
en brädbit haltade han fram längs en landsväg, och till sin förvåning och glädje
hittade han sitt eget truppförbands lastbilar, men dessvärre befann de sig i
motti. Vilhelm dristade sig till att föreslå något som säkert då verkade mer eller
mindre vansinnigt, nämligen att fortsätta köra norrut mot de finländska
trupperna fastän ryska stridsplan flög ovanför. Trots att lastbilarna var fullt
synliga från luften hela den långa vägen besköts de inte en enda gång av
ryssarna fastän de färdades 30–40 kilometer längs vägen. Vilhelm styrde
lastbilskolonnen mot en bro som finländarna hade minerat och stod i beråd att
spränga, men han bad de finländska soldaterna spränga den först efter att de åkt
över, och tog sig fram till sin egen brigad. När Vilhelm anmälde sig hos
brigadkommendören tog denne dock inte emot Vilhelm med öppna armar.
Kommendören tittade långt och lite förebrående på Vilhelm och frågade:
300
V: ”Missäs kapteeni on ollu?” 150 Ungefär som har jag lorvat 151 eller sprungit
undan på nåt sätt, hade gömt mig. En kapten hade stuckit iväg faktiskt. Att det
här var väl andra fallet det här. Så sa jag att ”Nåjo, jag var i motti där vid
Ladoga, så kom, så såg jag den där vår, regementets träng, en stor del åtminstone
av den och nu har vi kommit hit och nu står de i eldskydd bakom en kulle här”,
och pekade dit. ”Ai niin, sielläkä sä oot. No niin tervetuloa kapteeni!” 152 (S och
V skrattar) Då var jag pop ren (S och V skrattar) (Vilhelm IF mgt 2003/48–50).
Vilhelms berättande om hur han klarade sig undan ryssarna och dessutom
lyckades rädda flera av den finländska trängens lastbilar är dramatiskt återgivet
och i mitt tycke spännande. Vilhelm berättade om allt detta med många skratt
och lockade även mig som åhörare att skratta med honom, och man kan höra att
även han tyckte det var en god historia. Vilhelms berättelse får mig att tänka på
folksagorna om pojken som lurade jätten, där den klipske pojken tjänade på
jättens dumhet. Enligt Wolf-Knuts kan djävulen ibland ta jättens plats och blir
då den lurade parten. Motståndaren är övernaturlig. Pojkens sätt att klara sig ur
den besvärliga situationen saknar däremot alla supranormala element, och kan
snarare karakteriseras av hans egen list (Wolf-Knuts 1987:15). Vilhelm
utnämner själv sin motståndare till djävulen genom att om markstridsplanet
säga: ”Det är fan själv”. Han jämförde inte planet med fan med ett
komparerande som, utan han konstaterade att det var fan själv han hade framför
och ovanför sig. Motståndaren ges dessutom övernaturliga drag i och med att
150 ”Var har kaptenen varit riktigt?”
151 Dragit benen efter sig.
152 ”Jaså, det är där du är. Nåja, välkommen, kapten!”