I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

enda David kunde göra var att sätta sig och vänta på nästa tåg, utan mössa och
bälte, utan mat och, vad värre var, utan identitetshandlingar. David visste att det
skulle komma ett permissionståg under kvällen, och han hoppades att han
skulle träffa någon hemifrån som hade mat med, vilket han också gjorde som vi
såg i avsnittet om möten med tjänstgöringen. På alla militärtransporttåg kom
alltid en tågpatrull förr eller senare och begärde identitetshandlingar av
resenärerna, så också nu, men eftersom David inte hade sina med sig blev han
haffad och förd till konduktörsvagnen. Där förklarade han ”på bästa finska jag
kunde prestera hur det hade gått till alltsammans”, och hans förklaringar
godtogs. När David sedan kom fram till Petroskoj möttes han av en jeep och en
artillerilöjtnant, som körde honom till hans enhet. Allt ordnade sig till sist,
fastän det ”tänkte bli lite äventyrligt”, som David uttryckte det (David IF mgt
2003/43–44). Denna ”äventyrliga” resa till Ryssland handlar egentligen inte om
mötet med Ryssland, utan utgör snarast ett exempel på en upplevelse som fått
en underhållande anekdotisk berättelseform, kanske till och med redan under
kriget. Resan till Ryssland gjordes åtskilliga gånger av många under
fortsättningskriget. Efter varje permission, oberoende av om det var fråga om
en alldeles vanlig permission, duglighets- eller sjukpermission, skulle man
återvända till fronten, till Ryssland, oftast från hemtrakten där man hade
tillbringat en kortare eller längre tid. Detta kan eventuellt vara en förklaring till
avsaknaden av berättandet om resan till Ryssland, något jag hade förväntat mig
finna åtskilligt flera exempel på. Resan till Ryssland blev vardag, och därmed
ointressant att berätta om. När man däremot faktiskt berättade om resan är
berättandet ofta utförligt och dramatiskt, och man får en känsla av att det är en
Stor Resa med betydelser långt utöver den faktiska fysiska färden, som i Tildes
exempel i avsnittet om möten med finnen.
Vissa orter och platser har lämnat spår i historien som ställen där slag stått,
där segrar vunnits, där fienderna tagit sig igenom det egna försvaret, eller där
trupperna under långa tider varit stationerade. Denna krigets geografi är svår att
orientera sig i för en utomstående och icke-insatt, medan den för
intervjupersonerna är ett självklart sätt att lokalisera sig på när de berättar om
sina möten med kriget och Ryssland. I början av fältarbetet var det nästan
omöjligt för mig att veta vad platserna stod för, medan det mot slutet av
inspelningsperioden hade inplanterats en viss känsla för de olika platserna i
mig. Något som ytterligare komplicerade det hela var att det kunde finnas flera
benämningar för samma plats. Dagny skulle berätta för mig om en barnmorska
i Äänislinna, och tillade sedan förklarande: ”Äänislinna, vet du, Petroskoj eller
Petrosavodsk. Petrosavodsk var ryska, Petroskoj var ortbefolkningens och
Äänislinna blev det då omdöpt till” av finnarna (Dagny 2004/46–47). Det
284