I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

var nu ingenting.” Detta ”ingenting” byts ut i direkt livsfara, och resulterade i
att han själv skadas. Att han förutom i knäet också skadades bakom vänstra örat
gör att hörselns betydelse betonas ytterligare.
Ingegerds berättande om att hon var sjuk under kriget skulle egentligen
tematiskt passa bättre in under följande rubrik om sjuka, sårade och stupade,
men jag väljer i stället att placera hennes berättande om detta här eftersom det
betonar hörselns betydelse vid fronten. Ingegerd blev allvarligt sjuk vid flera
tillfällen. Hon fick blodförgiftning i armen, och drabbades även av rödsot. Om
blodförgiftningen berättade hon för mig i samband med att jag kontaktade
henne och bad att få intervjua henne. Antagligen tyckte hon att hon därmed
hade berättat tillräckligt om det för mig, för under själva intervjun hänvisade
hon bara till blodförgiftningen i förbifarten, även om den nästan kostade henne
livet. Även rödsoten nämnde hon i förbigående, och berättade att det var
allmänt att pojkarna fick det bland annat på grund av bristande hygien. Enligt
henne karakteriseras sjukdomen av att ”man skiter stup i ett” och att det finns
blod i avföringen. En obehandlad öroninflammation var det som slutligen
drabbade Ingegerd så hårt att hon blev tvungen att ansöka om att återvända
hem. På fältsjukhuset där hon arbetade i Seesjärvi grasserade gulsoten, och
Ingegerd berättade att av åtta lottor var det bara tre som kunde arbeta, för alla
andra hade gulsot. Själv hade hon en förkylning och lite värk i örat, men trots
detta skötte hon sina uppgifter, eftersom det var så många andra i
sjukvårdspersonalen som var sjuka. En morgon gick hon till läkaren och sade
att hon hörde bara på ena örat.
216
I: Och så började de, vet du, med en sån här lång krok så sökte de upp
eustachiska röret här i, det tog vansinnigt. Och så pumpade de luft (S: ooo) i det.
Och så kunde det vara bättre ett litet tag, och det där gjordes alla morgnar när jag
hade vakat. Doktorn och jag led båda, men jag grät. Men det var dövt. Så därför
måste jag söka mig bort, för jag hörde inte mera vad killarna sa (Ingegerd
2003/60–64).
Hörseln var en viktig beståndsdel av det jag kallar för frontkompetens, och med
nedsatt hörsel var man därför mycket mera utsatt vid fronten. Det var
hörselskadan som tvingade Ingegerd att avbryta sitt värv vid fronten.
Lyssnandet håller kriget på avstånd. När man börjar se kriget är man
mycket mera illa ute, vilket märks exempelvis genom att man måste använda
ett periskop för att inte själv behöva sticka huvudet ovanför kanten av
löpgraven och därmed undkomma prickskyttarna. Hörselsinnet framträder i
flera av mina intervjupersoners berättande: David vaktade mera med öronen än
med ögonen, Joel och Viktor berättade om de fruktade dumdumkulorna med