I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

känslokontakt avser jag att jag försöker öppna mig för den andres känslor med
hjälp av de erfarenheter jag har av liknande känslor och min förståelse av dessa.
Jag har låtit mig inspireras av Ference Martons och Shirley Booths (2000:228–
229) tankar om tankekontakt när jag kommit fram till begreppet känslokontakt.
Begreppet tankekontakt hör hemma inom lärandeteori, men som jag förstår
det kan man med fördel använda det också i andra konstellationer än lärare –
elev. I korthet går tankekontakt ut på att den ena personen (läraren/forskaren)
har en relation till eller förståelse av ett objekt och att den andra personen
(eleven/intervjupersonen) också har en relation till eller förståelse av objektet i
fråga, och sålunda kan man säga att dessa båda personer kan mötas genom att
båda har en relation till eller förståelse av detta gemensamma objekt. För att
uppnå tankekontakt fokuserar den ena personen (läraren/forskaren) på hur den
andra (eleven/intervjupersonen) upplever objektet i stället för att hålla fast vid
sin egen relation till eller förståelse av objektet ifråga (Marton & Booth
2000:228–229). Det här går nära så som jag uppfattar att Gadamer uttrycker
empatisk förståelse av någon annan genom sitt begrepp förståelsehorisont.
Även tankekontakt har varit viktig för mig under intervjuprocessen. För att
överföra denna tankemodell på mitt material och min situation under
intervjuerna vill jag visa hur Fänrik Ståls sägner blev ett redskap till
tankekontakt för mig i förhållande till mina intervjupersoner. Som jag nämnde
ovan hade jag förberett mig på ”fel” saker inför i alla fall de första intervjuerna.
Under den första intervjun lade jag märke till att jag borde ha läst bibliotekets
många hyllmetrar om vinterkriget och fortsättningskriget. I stället för det jag
läst om kriget 1808–1809 och Runeberg borde jag kanske ha läst om krigen
1939–1944. Det som ändå trots allt fanns som en gemensam nämnare var
Fänriks Ståls sägner. Jämförelser kunde göras mellan personer i diktverket och
personer från intervjupersonernas verklighet, mellan sätt att vara och förhålla
sig. Att höra att man inte alls kan jämföra Runebergs romantiserade krigshjältar
med soldater under mitten av 1900-talet är också att ha en gemensam nämnare:
då kan man ställa frågan om vad som är annorlunda. Att på det här sättet ha en
gemensam nämnare, på ett vis tillhörande men på ett annat sätt utanförstående
berättandet om krigsupplevelserna, har stora fördelar. Visserligen hade jag en
alldeles annan inre förståelse av diktverket än mina intervjupersoner, eftersom
vi läst det under olika förhållanden och av olika anledningar, men inte desto
mindre gav det grogrunden till ett slags tankekontakt. I efterhand har jag
kommit att se Fänrik Ståls sägner som en sådan gemensam nämnare som enligt
Marton och Booth behövs för att uppnå tankekontakt. Jag har ingen personlig
erfarenhet vare sig av att kriga eller att vårda svårt sjuka eller sårade på
sjukhus. Jag hade däremot en allt större önskan om att få veta mera om mina
101