I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Jag frågade Janne vad han tyckte om ”de där som for undan”, och han
svarade genom att utbrista: ”Fegt!” Efter en kort paus sade han att han kunde
förstå vissa fall, men inte att någon ”for nå längre”. Han berättade om striderna:
J: Vi fick förstärkning, två man. De var inte nåndera av dem två timmar där.
Nerverna strejkade. Och det tolkar jag på det sättet att vi var trötta, vi hade inte
sovit nå, vi var hungriga, vi var avtrubbade. De kom från ett ställe där de hade
varit i fred. De kunde inte bedöma det. De blev tagna på säng, om nån har blivit.
En fruktansvärd belägenhet. Helt enkelt. De tappade bort sig (mm) De kom bort
båda. (mm) Så det finns så många sorter (Janne IF mgt 2003/51–52).
Jannes och hans kamraters egen utmattning sågs som en förutsättning för att
klara av att befinna sig mitt i de hårda aprilstriderna 1942. De nya som kom
från lugnare ställen var inte lika ”avtrubbade” som Janne beskrev sig och sina
kamrater, och därmed förmådde de inte bedöma situationen och ”tappade bort
sig” och ”kom bort”. Jag förmodar att Janne med detta avsåg att dessa soldater
endera flydde eller blev så chockade att de blev apatiska.
Viktor använde ordet masspsykos för att beskriva vad som hände när det var
så många som flydde från fronten vid Tienhaara sommaren 1944. Viktor var på
väg till striden där och låg i en grop och tryckte, som han sade, för att skydda
sig under granatkoncentrationen. Han möttes av flera springande och flyende
sydösterbottningar som ropade att ryssarna har tagit sig igenom och att alla ska
skynda sig bort därifrån (jfr Meinander 1999:258). Han trodde inte på detta,
och vände sig till sin plutonchef som skulle ta reda på hur det låg till. Det
visade sig att linjen ännu höll, men ”pojkarna hade blivit så förskräckta av det
här massiva artilleriet och eldgivningen så att de råkade helt enkelt i psykos och
den ena eldade upp den andra så då flydde de helt enkelt” (Viktor IF mgt/39 –
42). De flyende fångades in av krigspolisen, sattes i fångläger en tid, där man
rakade deras huvuden. Sedan fick de välja mellan att fara tillbaka till fronten
eller hamna i fängelse. Kommendören för IR 61, överste Marttinen, försökte
undvika strängare bestraffningar för de flyende och infångade soldaterna,
skriver Göran Westerlund. Han gav dem möjlighet att återvända till manskapet
i stället för att låta fängsla dem (Westerlund 1995:137). Enligt Viktor valde de
flesta att fara tillbaka till fronten, och de ”kunde reda upp situationen sen och
bli hur bra som helst. Men de råkade in i en sån här affekt helt enkelt att det
höll inte” (Viktor IF mgt 2003/39–42). David drog sig också till minnes hur det
var vid Tienhaara, och han sade att han förstod dem mycket bra. Han ”vill inte
lägga sten på bördan”, för enligt honom var det alldeles omänskliga
förhållanden som rådde där, och den förlamande rädslan kunde ha drabbat vem
som helst, ansåg han. Enligt David var det flera från hans kompani som for, och
189