I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

dog och för allt som man måste vara med om. David verkade tycka det var
svårt att svara på frågan, och han beskrev känslan som ”en ödmjuk stolthet”.
Han ville gärna läsa en dikt som han hade skrivit:
D: (... ...) Vid de fallnas gravar, heter dikten (...) I tätnande oktoberskymning står
jag vid de fallnas gravar / på kyrkogården råder stillhet / en fråga omöjlig att
besvara / stiger i mitt inre: / Varför måste dessa offras / och varför skonades jag?
/ Jag dröjer kvar en stund ännu / sen vandrar jag i vemodsfulla tankar bort / och
stänger varsamt kyrkogårdens port. / Där utanför muren av huggen sten / möter
det brusande livet / möter allt det som ej blev de fallna givet. / Ett liv, i vilket de
likväl har del / som med sitt offer gav oss en möjlighet / att förvalta frihetens
dyrbara pund. / O, Gud, må vi aldrig mera nödgas / att med dödens vapen i vår
famn / värna om den frihet som beskärts vårt land! (...)
S: Mm. Det sa nog ganska mycket det där (D: mm) Om den där känslan.
D: Jag har ju flera goda kamrater där (...) i de fallnas gravar (S: mm) Hjördis
bror, Albert Brännbacka som jag ju har talat om, Martin Englund, Lars Lassén.
Fast vi var inte i samma kompani Lars Lassén och jag, vi var inte i samma
regemente. Men jag minns bara vilken mollstämning det blev i schacket då vi
fick höra att Lasse hade stupat (S: mm) Och det, och till synes så onödigt. Han
hade blivit kallad ner till en linje för det var nån som var sjuk och så blev det
permission så det blev så ansträngande med de där vaktturerna. Och på första
vaktturen han var, så fick han sig och stupade. Jag tyckte det var så tragiskt (S:
mm) Och då hade pappan menat sig med kurirsändning till fronten, nu minns jag
inte riktigt hur det nu blev, men det blev ju förstås, han blev ju ersatt av nån
annan. Men att han kom nog ner till fronten sen, med en kurirsändning och fick
väl se då platsen där Lasse hade stupat (David IF mgt 2003/43–44).
Kamratskapet sträcker sig också efter döden, efter att kamraten stupat. Bland
det viktigaste som hör till firandet på de stupades dag och självständighetsdagen
verkade för veteranernas del vara uppvaktningen vid krigargravarna
där man hedrade minnet av de stupade kamraterna. Jag har själv gått omkring
på kyrkogårdar och tittat på krigargravarnas gravstenar och blivit rörd till tårar
av datumen på stenarna – det var ju så många unga män, nästan bara pojkar. Jag
brukade jämföra dem åldersmässigt med mina klasskamrater när jag gick på
gymnasiet. Innan jag gjorde intervjuerna visste jag inte att också benämningen
på dessa gravar hade stor betydelse för veteranerna. Jag visste inte att ordet
hjältegrav var så omdebatterat och inflammerat som det verkade vara. Den
tappre krigaren, vars blod fuktat marken, skulle alltså enligt intervjupersonerna
ha sin sista viloplats i krigargraven 106 .
106 Se Kansanaho 1991 för hjältebegravningarna under kriget.
239