I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Efter att jag insett att jag skulle få höra berättelser från kriget och inte så
mycket om Fänrik Ståls sägner hade jag förväntningar på vilket slags
berättande som skulle möta mig. Jag räknade med att få höra spännande 201
berättelser radade efter varandra om händelser under krigsåren.
Förväntningarna om att jag skulle lyssna till den här typen av berättelser höll i
sig genom hela fältarbetet. Jag kände mig nöjd när jag kom hem från en
intervju med många spännande berättelser inspelade, och mindre nöjd efter
intervjuer där jag hört intervjupersonerna säga exempelvis att de inte visste vad
de skulle berätta. Dessa mina förväntningar verkade en del av intervjupersonerna
känna, och också uppleva att de inte kunde fylla eftersom det var
flera som inte tyckte de hade något särskilt att berätta. Detta gällde framför allt
några av kvinnorna i materialet, men även Åke som varit verksam som fältpräst
i kortare repriser. Ett av mina bästa exempel är Anna, som varit ute vid fronten
under vinterkriget och som förmodligen varit med om många händelser och
haft upplevelser som alla, utifrån sett, vore berättarvärda, men som ändå inte
visste riktigt vad hon skulle berätta för mig. Att höra intervjupersonerna säga så
förvånade mig lika mycket var gång det hände eftersom jag upplevde att det
borde finnas så mycket att berätta om oberoende av om man varit ute i kriget
som soldat, lotta, officer, fältpräst eller sjuksköterska.
Dessa mina förväntningar på vad jag skulle få höra i intervjuerna om krig
måhända färgades av att soldater i många populära skildringar framställs som
särskilt goda berättare och därigenom som traditionsbärare (Rehnberg
1967:186). Här kan jag inte låta bli att dra en parallell till titeldikten ”Fänrik
Stål” i Fänrik Ståls sägner där den gamle veteranen berättar för diktjaget, den
unge studenten, om sina minnen från 1808–1809 års krig. Hela diktverket är
sedan uppbyggt kring fiktionen att det är den gamle fänriken som berättar om
sina minnen från kriget för den vetgirige och närapå trollbundne studenten.
Det verkar finnas förväntningar om vad som är intressant och relevant att
berätta om, och för att man ska kunna berätta om något krävs det att man har
kännedom om dessa förväntningar (Arvidsson 1998:43; Eriksen 1995:12) –
man måste ha kunskap om den specifika genren. Labov har påpekat att
personliga erfarenhetsberättelser ofta genereras av upplevelser av unika och
speciella händelser 202 . Om en händelse däremot är för vanlig blir den enligt
honom inte värd att berättas. Labov slår fast att det finns vissa händelser som
alltid är berättarvärda, nämligen sådana som handlar om dödsfara eller där det
201
Spännande berättelser kan vara underhållande, liksom roliga, skrämmande eller upprörande
berättelser också är.
202
Här kan man jämföra med det traditionella berättandet om säregna personer, platser och
händelser med mera som gett upphov till bland annat sägner. Se exempelvis von Sydow 1971 och
Åkesson 1991.
391