I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

inget tycktes bita på markstridsplanet och kulorna man sköt på det studsade
tillbaka i stället för att slå hål på flygplanskroppen. Vilhelm fick alltså ensam
ge sig iväg ut på äventyr, där han omgående mötte sin nästan övernaturliga
motståndare, som han undkom, inte med list, utan mera som genom ett under.
Allusionen till pojken som lurade jätten eller djävulen (jfr Wolf-Knuts
1991:162, 166) hittar man i stället i sekvensen där Vilhelm styr den åtta
lastbilar starka kolonnen flera tiotal kilometer norrut fullt synlig längs
landsvägen mer eller mindre eskorterade av fiendeflyg, i vilket man kan anta
ingick flera plan av typen Vilhelm hade haft närkontakt med tidigare. Ingen på
den ryska sidan verkade kunna föreställa sig att det var finländare och inte
ryssar som färdades i bilarna. Innan han kan sägas ha klarat sitt uppdrag måste
han ta sig över en minerad bro, ta sig fram till brigaden och övertyga den bistra
brigadkommendören om sin trovärdighet. När han väl lyckats med att svara på
frågorna om sina bravader och kunde visa upp sin skatt i form av de
återbördade lastbilarna välkomnades han helhjärtat. Vilhelm hade lurat ryssen.
Ryska armén
I de ovanstående delarna av detta avsnitt har intervjupersonerna berättat om
möten med Ryssland och möten med de ryska soldaterna. I den här delen av
avsnittet om möten med ryssen berättar intervjupersonerna om sina möten med
den ryska armén. Här avser jag låta intervjupersonerna berätta om ryssen som
mera abstrakt fiende, som en beståndsdel av den kollektiva fienden, den ryska
armén. Det är det dova mullret av fienden som hörs här – här ser man inte
mynningsflammorna från maskingeväret. Upplägget är här kronologiskt med
punktnedslag i krigshistorien.
I intervjun med Anders pratade han och jag om ett slags allmän förhållning
till ryssarna både före, under och efter kriget. Anders upplevde det så att han
och andra finländska soldater under kriget inte hade ”nåt otalt med han den där
som vi kanske såg på andra sidan [...] Det var ju ledningen som ställde till
krig.” Jag undrade om Anders tänkte på ryssarna som fiender eller hur man
förhöll sig till dem, och enligt honom var det lite svårt att förklara.
A: Ja, jag kan inte riktigt säga att man tänkte det som en fiende. Det var ju en
fiende i det skedet då. Men att (...) så där direkt kunde man ju inte säga att den
där. Ja, det är svårt att förklara, men vi var ställda där för att inte släppa fram
dem. Jå. Och då var de ju naturligtvis en fiende på det viset. Men egentligen,
inte hade vi ju nåt otalt personligt (S: mm) med den där som var emot oss. Det
hade vi ju inte (S: nä) för vi kände ju inte varandra (S: nä) Nä.
S: Men hur gick (...)?
A: Men det var ju armén vi tog emot (S: jå) Jå.
301