I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

speciella tillfällen under året då de kände sig särskilt fosterländska. Enligt Axel
var detta en självklarhet, och han omnämnde alla tre stora veteranhögtider:
238
A: Veterandagen så det här är ju alltjämt en (...) det är nu en liten upplevelse det
också nog att vara på de där veteranfesterna som ordnas nu härefter. Och så är
det ju, vi ska säga stupades dag också, som det är ju uppvaktning vid
krigargraven då. Och det här vi ska säga krigsinvaliderna som jag nu sköter om
här då vi har, det är ju Pedersörenejden, Jakobstadsnejden, så är ju Pedersöre,
Esse, Purmo, Larsmo och Jakobstads och vi har en krans till varje hjältegrav,
både veteraner och krigsinvalider så lägger ner kransar då på krigargravarna på
stupades dag och självständighetsdagen. […] men självständighetsdagen så då är
det med fanor, så det är veteranernas fanor och krigsinvalidernas och så är det
Lions och alltihop. Det är ju (…) 10–15 fanor i Jakobstad nu på sista
självständighetsdagen, för det är de här yngre generationerna också som har
börjat komma med sina fanor också (Axel IF mgt 2003/45–47).
Det är högtidlig uppvaktning och kransnedläggning vid krigargravarna på både
de stupades dag och självständighetsdagen, och Axel antog att det går till på
liknande sätt överallt i landet. Anders och David som kom från samma
kommun hade uppvaktat vid samma krigargravar, och båda berättade om
händelsen de nyss varit med om. Jag frågade dem båda om hur det kändes att
uppvakta vid gravarna och vad man brukade tänka på. Anders berättade att det
hade varit hans tur att tillsammans med en annan lägga ner kransarna just detta
år:
A: Och då vi stod där med de där kransarna så förrän vi lade, för att de sjöng ju
nåt före, så åtminstone för mig så for blicken till det här (...) till gravarna eller
till krigargravarna där på och jag tänkte så där jag att en speciell tänkte jag på,
en kamrat som blev bara nitton år, nitton år så då gav han livet för fosterlandet
(A rörd) Jag tänkte så där att jag har kunnat ligga lika gärna där som han (...) Så
man känner ju sig tacksam att man, men (...) sorgsen på ett vis att han kamraten
måste lägga livet till. Tänk nitton år! Det är ju ingen ålder (Anders IF mgt
2003/37–38).
Under kriget poängterades offrets betydelse, vilket syns i uttryck som ”att offra
sig” eller ”ge sitt liv” för fosterlandet (Raitis 1993:251), vilket märks även i
citatet ovan. Anders kamrat offrade sig för fosterlandet vid endast nitton års
ålder, något som Anders var synbart tagen av. Han tänkte också tanken att det
hade kunnat vara han själv som låg begraven där. Offertanken syns också hos
David. David sade att veteranerna gärna ställer upp så länge de själva orkar och
”hedrar våra stupade kamrater”. Jag frågade honom om man känner sig stolt
över att Finland är självständigt eller om man känner sig ledsen för alla som