I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

uppgiften. Han omtalade fienden i mycket positiva ordalag, och det finns inget
som verkade ironiskt i hans uttalande. Tyska soldater var antagligen just sådana
som Vilhelm beskrev dem, åtminstone i jämförelse med finländska. Uttalandet
blir burleskt i och med att man vet att det var en relativt liten armé av uttröttade
män, till vilkas skara Vilhelm sällade sig, som på den ”forne” fiendens, ryssens
order skulle slåss mot en topparmé som man tidigare varit allierad med.
Tyskarna använde sig av den brända jordens taktik, så de förstörde allt efter
sig när de drog iväg (Vilhelm IF mgt 2003/48–50). Janne tyckte att tyskarna
kunde ha gjort ”avslutningen snyggare”. Jag inflikade i min okunskap att det
kunde ha varit värre, men Janne påminde mig om att hela Rovaniemi
förstördes. Han förundrade sig också över detta eftersom tyskarna förlorade
mycket folk där. Efter kriget hade Janne besökt begravningsplatsen Norvajärvi i
Rovaniemi där det finns ett kapell med namn på 2 470 tyskar som mist livet
där. Han berättade att de fortfarande brukade ha uppvaktningar där året om från
tysk sida, och att kapellet besöks av många tyskar. Han hade hört sägas att de
som bodde i trakten var så besvikna på tyskarna att de inte ville åka till
kyrkogården ens för att titta. Janne påpekade dock att han hört att det även
fanns en del som berömde tyskarna för deras ordentliga och gentlemannaaktiga
sätt (Janne IF mgt 2003/51–52).
Med sig på flykten från Finland försökte tyskarna ta finländska fångar.
Ingen av intervjupersonerna hade själv råkat ut för detta, men Ingegerd
berättade att tyskarna försökt ta hennes fästmans ena bror till fånga och att de
lyckades ta hennes brors bästa vän. Den blivande svågern hade varit
förbindelseofficer med tyskarna, och när brytningen var ett faktum var han och
många andra illa ute. Han och en annan officer lyckades slå sig fria och rymma.
De stal en bil, men dessvärre kunde ingen av dem köra, så de hade kört i hundra
kilometer i ettans växel, berättade Ingegerd tydligt road. Ingegerds brors vän
tvingades följa med tyskarna ända till det som senare blev Östtyskland, där han
lyckades rymma och ta sig till Danmark därifrån han sedan tog sig hem
(Ingegerd IF mgt 2003/60–64).
Föreställningen om tysken som stor, fet, dåligt klädd, högljudd och arrogant
som såväl Kurt Genrup och Magdalena Tellenbach Uttman talar om syns inte i
mitt material (Genrup 1997:16–18; Tellenbach Uttman 2003:155ff). Det är
snarare de tre komponenterna beundran, fruktan och avund som Genrup anser
att synen på Tyskland och det tyska har bestått av i en svensk kontext som
präglar även mitt material (Genrup 1997:111). Beundran och avund går hand i
hand. Tyskarna sågs som artiga och belevade, och genom detta hade de också
fördelar i de finländska kvinnornas ögon, vilket inte uppskattades av de
finländska männen. De som värdesatte formell disciplin och taktfast
276