I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Efter att den döda soldaten var omhändertagen, hjälptes Tilde och
sanitärerna åt att gå igenom innehållet i hans ryggsäck. De hittade halvfärdiga
slöjdarbeten som Tilde antog soldaten hade tänkt ge åt sin hustru och barnen
som brukligt var. Tilde sade att det kom ”hur mycket döda som helst”, men att
ta emot en patient som hon tänkte att ”man skulle kunna göra nånting för” och
som dog innan han hann fram var den kanske svåraste upplevelsen hon hade
under kriget. Hon berättade ändå att hon ”beundrar de där sanitärerna så
innerligt”, för hon såg hur finkänsligt och tyst och fint de arbetade med att ta
hand om den döda kroppen (Tilde IF mgt 2004/42–43).
Enligt Henrik Meinander såg man det som en hederssak att ta hand om
kropparna till de stupade som hörde till de egna leden, och om möjligt skicka
hem kroppen till de anhöriga så att den kunde begravas på kyrkogården
hemma. 104 Behandlingen av de stupade ryssarna var inte lika finkänslig. Ofta
berövades ryssarna sina vapen och andra värdeföremål innan de kastades i en
anonym grav (Meinander 1999:243). Anna berättade om att hon tillsammans
med några andra flickor sändes till den stora salen där kropparna låg för att
skriva av numren på dödsbrickan som alla bar runt halsen. På dödsbrickan stod
namn och nummer för hjälp vid identifieringen av de döda så att man skulle
kunna skicka kroppen till rätt ort. Jag sa till henne att jag tyckte det var
omöjligt för mig att föreställa mig hur det måste ha varit där, och Anna höll
med. Jag förväntade mig att hon skulle ha känt sig ledsen, nedstämd, uppgiven
eller något liknande och frågade henne hur hon kände sig. Hennes svar var
dock att hon inte riktigt visste. Hon tyckte att hon inte kunde ”säga det nå annat
än man måste ju stå på sin post förstås […] man måste ju bara vara där man var
och arbeta med det som arbetas skulle” (Anna IF mgt 2003/58–59).
Fältprästernas uppgifter finner man mellan fronten och hemmet, på ett
liknande sätt som de vårdande och matlagande kvinnornas. Prästerna hade
samma typ av uppgifter vid fronten som hemma även om såväl miljö som
församling var annorlunda. En av prästernas viktigaste uppgifter var enligt
Erkki Kansanaho att erbjuda tröst i en till synes hopplös situation, något som
gällde både dem som befann sig vid fronten och dem där hemma som måste
104
Evakueringen av de stupade organiserades officiellt i början av januari 1940. Högkvarteret gav
order om att armékårerna och motsvarande enheter måste bilda De stupades evakueringscentral
(KEK). Prästen var chef på centralen och till sin hjälp hade han person både för kansliarbete och för
att identifiera, sköta om och transportera de döda (Kansanaho 1991:70). Arbetet på KEK var
krävande och tungt. Den som har sett en sådan central och följt dess verksamhet kan aldrig glömma
det. Det har väckt stor respekt för de soldater och lottor som arbetade där, och lottornas insats var
märkbar. De ombads inte eller kommenderades dit, utan de skötte om dessa ”tysta vapenbröder”
frivilligt. Redan under kriget 1918 hade kvinnorna skött om att svepa de döda och lägga dem i
kistor. Denna tradition ledde delvis till att använda lottorna i omhändertagandet av de stupade
(Kansanaho 1991:74; se också Karvinen-Kopteff 1993:114).
233