I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

svårare för krigsgenerationens barn att ta till sig föräldragenerationens
krigsberättande. Denna klyfta mellan generationerna är inte typisk för
finländska förhållanden, utan förekommer i hela Europa, enligt henne. Peltonen
anser att det verkar vara så att den yngre generationen inte har orkat eller brytt
sig om att lyssna och att barnen ifrågasatt föräldragenerationens sätt att förhålla
sig till det som hände under kriget (Peltonen 1997:90, 95). Däremot fick de
yngre generationerna, med början från dem som föddes under sent 1950-tal och
framåt, inte ett lika laddat förhållande till kriget och hågkomsterna från det.
Peltonen frågar sig om det är först krigsgenerationens barnbarn som vill och
orkar lyssna på far- och morföräldragenerationens krigsminnen (Peltonen
1997:131–132). Men man får ändå aldrig glömma bort det som Vasenkari så
tydligt vill påminna om, nämligen att ”elev-lärarförhållandet” – där det är
forskaren som säger sig påta sig elevrollen och tror sig ge över lärarrollen till
intervjupersonen – implicerar ett hierarkiskt förhållande som inte
överensstämmer med den faktiska intervjusituationen. Det är sällan eleven,
säger hon, som bestämmer ämnet och om responsen på frågorna är adekvat. Att
tänka i de här banorna kan dölja den asymmetriska karaktären på förhållandet
mellan intervjuperson och intervjuare (Vasenkari 1999:66).
Hur intervjupersonerna uppfattade mig i intervjusituationen har också
konsekvenser för maktbalansen mellan dem och mig. Den eventuella makt jag
som intervjuare med universitetsbakgrund hade minskade i och med min
självpåtagna roll som barnbarn, och troligen också i männens fall för att jag är
kvinna. Åldersskillnaden på 50–60 år gjorde mig mindre ”farlig” och mera
”hanterlig” i rollen som det intresserat lyssnande barnbarnet.
Intervjuarens professionalitet
Att ge sig ut i fält med inspelningsapparatur och frågor kräver naturligtvis
förberedelser. Man måste veta hur apparaten fungerar och känna sig väl till
mods när man använder den. Som jag nämnde ovan kallade jag bandspelaren
för anteckningsblock inför intervjupersonerna för att på det sättet minska
eventuell stress man kan känna när man vet att ens tal och berättande kommer
att spelas in (jfr Thompson 1980:167–168). Sättet på vilket man genomför
intervjun är också en tillitsskapande faktor – intervjupersonerna ska känna att
det är en yrkesmässigt kompetent människa som sitter framför dem.
Det finns många egenskaper hos intervjuaren som påverkar hur intervjun
utformas, däribland flexibilitet och följsamhet (se exempelvis Marander-Eklund
2004). Egenskaper som intresse och respekt för människor är enligt Bo Nilsson
nödvändiga hos den som intervjuar, liksom förmåga att visa förståelse och en
viss smidighet i sättet att reagera. Ett visst mått av tålamod som gör det möjligt
66