I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

skedde [...] hade denna pojke skrivit ett brev då på morgonnatten till sin bror och
berättat om att under marschen ner till Tienhaara så fick han skoskav och den
där kulan som han hade haft i foten kom ut och nu har han den i börsen. Och (V
skrattar till) de skrev om det här då i Hufvudstadsbladet, och då jag såg det så
skrev jag genast ett brev, stoppade in det i ett större kuvert och adresserade det
till Hangö till postkontoret, att om nån känner till nån ättling till denna
Söderlund, så skicka det här vidare. Två dagar efteråt så ringer, nu minns jag
inte namnet på honom heller (mm), ringer den här seminariekamraten från Esbo
och sa ”Det var min bror, det var jag som har hittat honom på din beskrivning”.
Så att det här, så här lite hade vi kommunicerat med varann om under den tysta
tiden. Vi visste inte nånting även om vi var i samma ålder och det här hade varit
på samma ställe, förrän nu långt efteråt (Viktor IF mgt 2003/39–42).
I exemplet ovan visar Viktor hur lite han upplevde att man talade med varandra
om kriget. Den försvunne brodern i citatet hade kunnat hittas tidigare eller
åtminstone hade de anhöriga fått veta något mera om hans död, men varken
Viktor som kände till ungefär var mannen låg eller mannens bror som samtidigt
var Viktors studiekamrat hade pratat om kriget och händelserna där. Femtio år
efter kriget for den saknades bror till stället som Viktor i offentligheten pekat
ut. 193 Han hittade ett skelett och kunde identifiera sin bror. Efter några
förvecklingar fick brodern till den försvunne och nu hittade soldaten kontakt
med Viktor och den tysta tiden var sålunda bruten. Viktor berättade däremot
om en symbolisk återgång till tiden för händelsen genom att han kröp igenom
samma glugg som han vid tiden för händelsen hade tagit sig ut igenom.
Återvändandet till platsen hade inneburit att något återställts, vilket påminner
mig om folkligt berättande om spöken och gengångare som får ro först när
deras kvarlevor återfunnits och begravts i vigd jord.
Ovanliga händelser brukar ha en tendens att bli berättelser, och i den
ovanstående episoden finns det mängder av sådant som kan karakteriseras som
ovanligt och som därför skulle kunna generera en berättelse (jfr Labov 1977).
Tiden framställs dock inte som mogen för berättelser av den här typen strax
efter kriget. Det som exemplet ovan visar är att Viktor framhävde att det fanns
lust att berätta och att berätta också för en större läsekrets. Det fanns en iver att
hitta den saknade brodern och för Viktor och den överlevande brodern att få
kontakt med varandra. Det fanns också en stark vilja hos Viktor att hjälpa till
och ett intresse hos posten att vidarebefordra brevet. I citatet blir den saknade
193
Krigsveteranförbundet har tillsammans med andra intresseorganisationer deltagit i sökandet efter
de stupade som blev kvar på fältet. Sedan år 1993 har de finländare som hittats på rysk mark flyttats
och begravts i Finland. De som har varit möjliga att identifiera har begravts i sina hemförsamlingar.
Enligt Sulamaa är den finländska traditionen att föra hem de döda från fronten unik i Europa, och
den fick sin början under kriget 1918 (Sulamaa 2007:251).
369