I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

ändå från att det alltid är de som har makten över den som blir intervjuad.
Eftersom det är forskaren som formulerar problemet, analyserar och tolkar
materialet och slutligen presenterar det (Nilsson 2002:17 [online]; jfr Kvale
1997:13) tänker han eller hon att forskaren själv också i intervjusituationen är
självklar innehavare av makten. Jan Trost poängterar dock att intervjuare och
den som intervjuas inte är jämlika eftersom den intervjuade är expert på sig
själv och sitt liv och intervjuaren är expert i sitt yrke (Trost 1997:68). Som
Portelli konstaterar är det intervjupersonerna som i fältsituationen är innehavare
av den kunskap som forskare försöker komma åt. Som han ser det har
intervjuaren kanske en viss status i samhället i egenskap av forskare, men det är
intervjupersonerna som är vänliga nog att dela med sig av den kunskap de
besitter och som gör det möjligt för forskaren att göra vetenskap (Portelli
1997:64).
Enligt James finns det ett antagande om att den intervjuade är ett offer vars
minne och identitet forskaren beslagtar och utnyttjar. Enligt honom
undervärderar man intervjupersonen om man förhåller sig på ett sådant sätt till
honom eller henne, även om man gör det i så att säga bästa välmening (James
2000:139). Intervjupersonen är som vi redan tidigare sett ett subjekt med egen
vilja och egen agenda i intervjusituationen.
Det är också viktigt att se intervjupersoner som individer, inte som grupp,
och sålunda olika. Varje intervjusituation är därmed unik och så även den
maktbalans som ingår i den. Min egen erfarenhet är att en del av
intervjupersonerna så att säga tog makten över intervjun och styrde denna dit
han eller hon själv ville på olika sätt. I exempelvis Dagnys fall ställde hon till
och med en fråga som hon verkade tycka att jag borde ha ställt, något hon
också kommenterade: ”Men du vet, man var ung, nu talar jag om livet där ute i
ödemarken, man var ung och om du skulle fråga ’Hur överlevde ni?’, nu frågar
jag i stället för att du skulle fråga” (Dagny IF mgt 2004/46–47). Enligt Jan
Trost kan den intervjuade och den som intervjuar aldrig vara helt jämställda i
alla avseenden. Intervjuarens relation till den som intervjuas är inte den samma
som den intervjuades relation till intervjuaren. Trost anser att det är viktigt att
man strävar efter en jämlik relation, och att man kan göra detta genom att
försöka minimera den makt som intervjuaren ändå oftast tillskrevs på grund av
sin utbildning (Trost 1997:68).
Maktproblematiken hänger vidare i allra högsta grad samman med en viss
typ av reflexivitet. Fastän det är forskaren som har utarbetat frågorna och
förhoppningsvis är medveten om sin agenda, är både intervjuare och
intervjupersonen i lika hög grad utlämnade åt varandras godtycke i
intervjusituationen. Man kan råka ut för pratglada intervjupersoner som gärna
71