I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Under intervjuerna var många känslor i omlopp och tog sig uttryck både hos
intervjupersonerna och mig. De känslor som jag upplevde hos mig själv i
förhållande till intervjupersonerna och i intervjusituationen och efter fältarbetet
har betydelse för forskningen. Detta har jag uppmärksammat och
medvetenheten om detta har jag benämnt känslomässig reflexivitet. Det var
frågan om känslor av både sympati och antipati. I vilken mån det är försvarbart
att redogöra för min upplevelse av intervjupersonerna för att nå ärlighet och
öppenhet som syftar till den känslomässiga reflexiviteten är svårt att bestämma.
Om reflexivitet är den hermeneutiska forskningens svar på objektivitetsfrågan
är svaret att man måste göra det. Jag har själv inte funnit andra lösningar än att
problematisera frågan.
Berättande om sitt liv, särskilt när berättandet handlar om svåra händelser
och upplevelser som att delta i krig, kan ha likheter med det terapeutiska
samtalet. Jag har funnit att berättandet kan ha en terapeutisk funktion, om man
utgår från antagandet att det är bra att berätta. Trots att den terapeutiska
funktionen kan finnas är en folkloristisk forskningsintervju inte ett terapisamtal,
även om liknande berättande kan finnas i båda typerna av samspel. Det är
viktigt att inse sina gränser som intervjuare. Jag har utgått från begreppet
tankekontakt som härstammar från teorier om lärande, och härlett ett snarlikt
begrepp ur det – känslokontakt. För att fördjupa förståelsen av det
intervjupersonerna berättade om har jag använt mig att nå såväl tanke- som
känslokontakt, vilket blir ett annat sätt att förklara och tydliggöra vad empati är.
106