I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

sårades två gånger: första gången fick han en kula genom en muskel i axeln.
Andra gången gick en kula genom örsnibben, den trängde sig vidare genom
nacken för att stanna bakom skulderbladet där den fortfarande fanns kvar. Axel
var aktiv i ett flertal olika frivilligorganisationer, däribland en
krigsinvalidförening. Axel hade sammanställt ett häfte om fritiden under
krigsåren, som han hade tillägnat sina yngre släktingar. Under kriget hade Axel
förmånen att kunna ha egen kamera med vid fronten, så i hans album som vi
tittade i fanns därför många personliga bilder, däribland många som bar vittne
om att det var unga pojkar med mycket humor som låg vid fronten, medan
somliga av hans bilder är ytterligare ett bevis på krigets allvar. Genom Axels
bilder insåg jag att min föreställning om kriget till dess hade varit att precis allt
som har att göra med krig är allvarligt. Min föreställning om kriget präglades
av ett slags allvarsam högtidlighet, något som senare har fått mig att fundera
över de värderingar som framställningar av krig för med sig. Jag ägnar dessa
tankar mera utrymme i det avslutande kapitlet.
Axel hjälpte mig att få kontakt med Vilhelm. Före intervjun med Vilhelm
hade jag försökt läsa på mera om krigen, vilket naturligtvis ledde till att jag i
detta skede visste mer om kriget än hittills. Mitt intresse för kriget hade också
ökat. Vilhelm föddes 1911, och var härmed min äldsta intervjuperson. Han var
jurist och hade verkat som sådan i många år. Under vinterkriget var Vilhelm
fänrik, men han avancerade småningom och blev befordrad till kapten. När han
blev hemförlovad i november 1944 hade han uppnått majorsgraden. Vilhelm
fick en granatskärva i knäet och en annan bakom örat. Han skadade sig också
svårt i foten under reträtten. Han var vad man brukar kalla för en personlighet,
och han var vida känd i trakten för sina många resor, sitt engagemang för
krigsinvaliderna och sin berättarlust som hade utmynnat i ett flertal böcker.
Vilhelm deltog i vapengömmarrörelsen efter kriget, och bistod också med sin
juridiska expertis och hjälpte till att motarbeta den ryska kontrollkommissionen
9 . Av det tre timmar långa besöket finns omkring två timmar på
band. Vi tog några pauser i intervjun för att Vilhelm skulle få röra på sig och
när intervjun närmade sig sitt slut meddelade han att hans hälsa tyvärr inte tillät
längre tid i sittande läge.
Jag måste medge att jag kände mig privilegierad när jag intervjuade
Vilhelm. Det var roligt att höra honom berätta, och det han berättade var
stundtals mycket underhållande. Han gjorde också Finlands historia mera
levande och personlig, något som senare har fått mig att intressera mig för oral
history. Jag hade läst en del av vad han hade gjort under kriget och jag kände
9 För mer om vapengömmarrörelsen och kontrollkommissionen, se nedan kapitlet ”Möten med
tiden efter kriget”.
33