I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

åda samma chans. Denne patrullman hade en gång mött en ryss i en
skyttegrav, och han hade känt igen den andre mannen från ett tidigare
patrulluppdrag. De hade stått mitt emot varandra på bara några meters avstånd
och höjt vapnen samtidigt. Den andre stupade och mannen som Viktor kände
fick ”kulor genom mössan och två fingrar avskjutna. Så nära var det” (Viktor
IF mgt 2003/39–42). Här återfinns bilden av den ädle krigaren som säger sig ge
till och med ryssen en ärlig chans och en version av soldaten som vägrade döda
i form av Viktor som kände tacksamhet inför att slippa skjuta.
Den moraliska och kraftfulla devisen ”Kaveria ei jätetä” var utbredd i den
finska armén och gick i korthet ut på att ingen skulle lämnas åt fienden, inte ens
sårade eller redan döda, om det bara var möjligt att hämta dem och föra dem
bakåt till de finländska trupperna. Enligt Huldén skulle de stridande soldaternas
motivation och pliktkänsla ha minskat om kamraterna övergett de sårade och
lämnat dem åt sitt öde (Huldén 2006:14). Ryssarna verkade inte ha samma
praxis. Viktor berättade:
290
V: Man försökte ju få dem [de sårade] bort, tvärtemot ryssarna som ju inte
brydde sig om sina inte. De blev liggande där i snön och skrek och. Otäcka saker
på nätterna. Skrek och skrek, då det var kallt i all synnerhet så ekade det långa
vägar kring, tills kölden sen tog och de somnade bort så småningom (Viktor IF
mgt 2003:39–42).
Ropen från de sårade ryssarna som låg på ingenmansland och inte fick någon
hjälp förföljde fortfarande Viktor om nätterna. Han vidhöll att ”ryssarna de
struntade i sina”, och på ett vis överlät omhändertagandet av dem till de
finländska soldaterna. Dessa blev ibland tvungna att ”skjuta för att få tyst på de
här ropen”, berättade han, och gav sålunda exempel på krigets version av aktiv
dödshjälp (Viktor IF mgt 2003/39–42). Här jämförs alltså de finländska
soldaternas strävan att i alla lägen ta hand om sina kamrater med ryssarna som
bara lämnade sina sårade att dö en långsam död i kölden bland
taggtrådsstängslen om inte de finländska soldaterna gav dem ett nådaskott.
Ryssarna inte bara lämnade de sina åt sitt öde. Dessutom tvingade de indirekt
de finländska soldaterna att skjuta sårade och skadade ryska soldater. Ryssarna
besköt också finländska soldater som försökte forsla bort sina kamraters lik.
David berättade om när han och fem av hans kamrater bar bort kroppen av en
stupad kamrat från skyttegraven. David och de andra soldaterna blev beskjutna
av ryssarna när de förde kroppen bakom linjen. De fick ta betäckning ett par
gånger, men klarade sig helskinnade undan (David IF mgt 2003/43–44). Ryssen
blir här någon som brydde sig varken om sina egna döda eller tog hänsyn till
aktiviteter där andra, det vill säga de finländska soldaterna, försökte ta hand om