I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Men det kan ju vara också att inte budet har gått fram. Man försöker ju vara lite
snäll. Men det kändes väldigt bistert. Och om man tänker anhöriga till de här
stackars pojkarna, en del var ju svårt sårade, nog måste det kännas bittert att de
blev sårade efter vapenstilleståndet (Dagny IF mgt 2004/46–47).
Dagny försökte här dra en parallell till händelseförloppet i dikten ”Sandels” i
Fänrik Ståls sägner och versen ”Vårt ur var tolv och vi följde det, / men den
ryska klockan var ett” när parterna i dikten hade kommit överens om
vapenstillestånd fram till klockan ett. För den svensk-finska hären var det alltså
ännu en timme kvar till utsatt tid, men den ryska tiden var en timme senare, så
deras klocka var då redan ett. Dagny insåg genast sitt misstag att det borde ha
varit tvärtom så att ryssarna skulle sluta avfyra tidigare än finländarna. Hon
tänkte sig då att ryssarna inte nåtts av beskedet, men hon försökte hitta en
förklaring till ryssarnas beteende och ”vara lite snäll”, som hon sade. Enligt
Meinander fortsatte sovjetarmén striderna på flera frontavsnitt eftersom alla
avdelningar inte nåddes av vapenstilleståndsbeskedet. De finländska styrkorna
hade dock beordrats att hålla ställningarna och om nödvändigt också besvara
elden, eftersom den finländska militärledningen visste att Sovjet en vecka
tidigare hade brutit ett vapenstilleståndsavtal med Rumänien och tagit deras
armé till fånga (Meinander 1999:266). Trots avtalet om eld upphör upplevdes
ändå ett hot från grannlandet Sovjet. Slutresultatet blev att man inte kunde lita
på ryssarna.
Vapenstilleståndsavtalet innebar bland annat en omgående hemförlovning
av hela reservistarmén, och mannarna väntade ivrigt på att få komma hem.
Enligt Janne trodde mannarna att de skulle få åka hem genast efter
fredsbeskedet ”för vi hade ju väntat länge och länge”. Han menade att de inte
insåg att det skulle ta längre tid än någon vecka att försätta armén på fredsfot.
Men att demobilisera en armé på flera hundra tusen man krävde en hel del
pappersexercis vilket naturligtvis tog tid. Janne ansåg ”att den bästa dagen
under kriget var den dag då vi steg på tåget på stationen i Karelen och åkte
hem”. Men jag frågade honom hur det kändes inför det ockupationshot som
många upplevde som reellt. Enligt honom kändes läget osäkert. ”Men samtidigt
tonades det där ut genom att vi fick åka hem (S: Precis det) Ja. Så det var på
sätt och vis en utjämning. Vi orkade inte, tror jag så vidare reflektera över just
det här hotet om invasion.” Janne menade att man visserligen räknade med att
landet skulle kunna ockuperas, men att hemförlovningen var ”ett bra motgift”
mot de tankarna (Janne IF mgt 2003/51–52). Det hägrande hemmet
överskuggar allt annat.
Dagnys hemfärd från kriget sträckte sig över en lång tidsperiod, som
inleddes redan före vapenstilleståndet. I kapitlet ”Möten med kroppen”
317