I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

D: Och jag hoppades att jag skulle råka nån Essebo där som kulle ha nå bröd i
väskan, och det gjorde jag också. [...] För Hilding satt och sov på en bänk. Jag
knuffade i honom och frågade: ”Har du na bröö?”. ”Jå, sök ett åt dej i väsko
bara” sa han. Så bredde jag smör på ett halvt bröd och satt och åt (David IF mgt
2003/43–44).
Den hungrige David träffade alltså en bekant från sina hemtrakter som hade
bröd och smör med sig hemifrån. Enligt Davids berättelse behövdes inga vidare
krumbukter utan David väckte bara den sovande Essebon och frågade om
denne hade bröd. Svaret blev också att David själv skulle gräva i hans väska
och ta vad han behövde, vilket för honom innebar ett halvt bröd. Brödet har i
sig också en regional förankring eftersom hembakat bröd från en region är lite
annorlunda än bröd från andra trakter. Österbottniskt hembakt rågbröd är
exempelvis inte bakat på surdeg, vilket det ofta är på finskt håll och i södra
Finland. Att dela sitt bröd med någon är också en stark symbol för
gemenskap 51 . David togs i förvar av militärpatrullen på tåget eftersom han
saknade identitetshandlingar då alla hans saker hade blivit kvar i det första
tåget. Väl framme möttes David av en artillerilöjtnant som skjutsade honom till
dennes förband. David berättade: ”Och så körde han mig dit där schacket 52 var.
Och de hade tagit vara på alla mina grejor. Så då var allt gott och väl” (David
IF mgt 2003/43–44). Den äventyrliga färden, där David i värsta fall hade
kunnat tas för desertör, slutade lyckligt då han kom tillbaka till sina vänner som
hade tagit vara på hans saker. Den avslutande meningen påminner lite om
sagornas slutformel ”Slutet gott, allting gott”, och då förstår man att det varit
fråga om ett äventyr som fått ett lyckligt slut tack vare Davids kamraters
ingripanden.
Hästen som kamrat
Kamratskapet upplevdes alltså som något starkt och viktigt bland
intervjupersonerna, och i vissa fall sträckte sig kamratskapet utanför den
mänskliga gemenskapen och omfattade även djuren, närmare bestämt hästarna.
Både Henrik och Joel hade erfarenhet av hästar från sina respektive hemgårdar,
vilket gav dem en plats hos hästarna också i kriget. Under vinterkriget var
Henrik kolonnchef och körde ut byggmaterial till ställningarna när man byggde
korsur. I kolonnen fanns ett femtontal hästar, och Henrik skulle hålla ihop
51
I den kristna gemenskapen delar man bröd under nattvarden.
52
’Schacket’ är en dialektal benämning som närmast kan jämföras med ord som ”gänget”, med
stark samhörighet inom gruppen.
151