I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

att hon höll på att ge blod när bomben föll, och hon frågade sig vad man gör då,
och svarade sig själv med ett litet skratt att man helt enkelt fortsätter att ge
blod. I början av berättelsen sade Dagny att det var natt, men ändrade sig genast
till att det var dag. Berättelsen slutade ändå med att hon konkluderade det hela
med: ”Och det var en fasansfull natt.” Oberoende av om sjukhuset bombades på
dagen eller på natten, hade Dagny tidsmässigt förlagt den skrämmande
händelsen till natten i sin berättelse.
Tiden på sjukhuset i Aunus som konkretiserades av bombanfallet utgjorde
en grund som Dagny tog avstamp i när hon berättade om de händelser som
följde. På midsommardagen gavs uppbrottsorder. Sjukhuset var fullt till
bristningsgränsen av sårade, gården var full av bårar, och det kom hela tiden
flera patienter. Så fort alla blivit omsedda evakuerades de som klarade det
vidare bakåt. Ordern som kom lydde att sjukhuset skulle vara tömt och städat
inom två timmar. Dagny drog slutsatsen att de som bestämde ville visa fienden
att det varit ordentligt folk som befunnit sig där. Dagny berättade att hon
undgick allt detta eftersom hon och en annan sjuksköterska fick order om att
åka med en last svårt sårade mot Finland. Enligt henne var det den hemskaste
natten i hennes liv, för när de kom fram till målet, flygarnas stora korsu, var det
fullt med bårar utanför den med patienter som väntade på vård.
206
D: En kall korsu. Inte vatten, ingenting. [...] Eld i kaminen, vatten från sjön.
Sjöar fanns ju överallt där. Vatten från sjön och så började vi då bära in och den
första patienten han gav ju upp andan innan vi hann få honom på golvet. Vi
opererade, vi höll på på golvet hela tiden. Det fanns ju nån brits fanns där, men
det var ingen, ja. Det var en fasansfull natt (Dagny IF mgt 2004/46–47).
Denna natt beskrevs också med ordet fasansfull. Småningom fick de
förstärkning från det evakuerade fältsjukhuset då detta var färdigstädat. De
bildade sex eller sju operationslag, och alla hade händerna fulla. Det allra mest
fasansfulla, enligt Dagny, och något som hon ännu kom tydligt ihåg, var en
yngling som hade blivit skjuten i luftstrupen.
D: Och den där stackars pojken. Man sätter ju in en kanyl här då i luftstrupen så
att han skulle kunna andas, innan vi fick in den så gav han upp andan. Vet du,
och han svällde, han blev fetare och fetare och blåare och blåare, och fy så, och
vi kände ju oss så hjälplösa när vi inte hann rädda honom. Hade vi hunnit få in
kanylen så, det var inte fråga om nån sterilitet där då förstår du i såna fall. Oj
vad mycket, oj vad många pojkar som gav upp andan där den natten (Dagny IF
mgt 2004/46–47).