I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

Personligt ansvar
Att man arbetade tillsammans och faktiskt inte var enbart underlydande
framkommer i berättandet, och en bild av det gemenskapsskapande ansvaret
framträder när uppgifterna blev allt mer krävande. De individuella insatserna
och egenskaperna blev viktigare ju mera ansträngda situationer soldaterna
befann sig i (Meinander 1999:242). Viktor berättade att de vid slutstriderna vid
Tienhaara blev helt och hållet utan officerare, då både underofficerare och
högre befäl sårades eller stupade i de hårda striderna. Eftersom de var så unga
hade varken Viktor eller hans kamrater hunnit bli befordrade, så de flesta var
vanliga meniga. Trots att de saknade formell ledning fortsatte de ändå göra sina
uppgifter: ”Men vi fungerade ändå. Vi fungerade perfekt, var och en gjorde sitt,
i regel. Vi visste vad som skulle göras” (Viktor IF mgt 2003/39–42). Den
personliga ansvarskänslan verkar ha varit stark. Enligt Johannes var det
likadant inom patrullverksamheten. Där visste var och en vad som förväntades
av honom, och enligt Johannes kunde patrullerna lyckas så bra med sina färder
tack vare ansvarskänslan hos de enskilda soldaterna (Johannes IF mgt 2004/45).
Den personliga ansvarskänslan märks också i kvinnornas berättande, även
om det sällan uttrycks i så dramatiska sammanhang som de Viktor och
Johannes berättade om. Tilde älskade arbetet som sanitetslotta, och hennes
dröm var att senare bli sjuksköterska, vilket enligt Karvinen-Kopteff var många
unga flickors dröm vid den här tiden och en av anledningarna till att flickorna
sökte sig till sanitetssektionen (Karvinen-Kopteff 1993:111). Man inser snabbt
när man hör Tilde berätta om sitt arbete som sanitetslotta att hon upplevde att
hon fick ett stort ansvar, ett ansvar som motsvarade eller var större än hon
faktiskt hade lärt sig klara av. Tilde mindes sin tid som lotta i Jakobstad med
värme. Hon tyckte att det riktigt kändes att lottorna fick stort förtroende, och att
den utbildade personalen litade på dem. Hon upplevde att hon lärde sig oerhört
mycket där, bland annat genom att följa med och lyssna under ronden. Efter ett
tag började lottorna få byta förband på egen hand under sjuksköterskans tillsyn
(Tilde IF mgt 2004/42–43). Allteftersom kunnandet ökade blev också ansvaret
större.
Känslan av att ha givits ett för stort ansvar och ändå känna ett krav på att
försöka reda sig på egen hand blir förnimbar när Maria berättade om att hon
som 17-åring hade blivit tvungen att vaka en natt alldeles ensam på ett
konvalescenthem i Jakobstad. Under natten blev en patient sjuk och fick hög
feber. Han ville ha medicin, men Maria hade inte tillgång till medicinskåpet
och visste inte heller vad hon skulle ha gett honom ifall hon haft nyckeln dit.
Det enda hon kunde göra var att byta underkläder på honom, för han var
164