I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

konstaterade att det var både bra och viktigt. Och så tillade han ”fastän vi var
med nylänningar”. Efter vissa förändringar hade det alltså kommit en pluton
nylänningar till IR 61. Tydligen fungerade en sådan sammanslagning inte utan
problem, eftersom David konstaterade att det fanns de som hade svårigheter
med att finna sig i att vara tillsammans med nylänningarna. Han berättade dock
att han själv inte hade upplevt sammanslagningen som problematisk och att han
tvärtom fick många goda kamrater från södra Finland med vilka han fortfarande
höll kontakt. Nylänningarnas chef blev småningom chef för hela kompaniet,
och Davids före detta folkskollärare blev chef för första plutonen. Enligt David
var denne chef bra eftersom han kände ”oss Essebor” bra, nylänningarna hade
respekt för honom och dessutom var han inte särskilt militärisk av sig så det
gick att vara ”du och bästa bror med honom”. David konkluderade det hela med
att än en gång betona att han inte hade haft svårt att vara med nylänningarna:
”Jå, så jag hade inte nå problem med nylänningar alls” (David IF mgt 2003/43–
44).
Det var med andra ord inte självklart att alla svenskspråkiga finländare
skulle känna samhörighet. De regionala skillnaderna – faktiska eller föreställda
– betonades mellan i första hand österbottningar och nylänningar. Kamraterna
från samma region tjänar som en ställföreträdande familj. Ibland utsträcks
släktskapen också till att omfatta personer från andra geografiska områden,
även Nyland, men endast det svenska språket i sig är inte tillräckligt för
samhörighetskänsla. Den gemensamma dialekten, vilket konnoterar samma
hemtrakter, verkar dock vara en stark förenande faktor i det Anna berättade om.
Hon berättade först om skadorna som patienterna hade när de kom till
sjukhuset.
A: En var utan [visar] (S: käken). Här det var borta allt det här (S: oj nej) Bara
andningshålet och det man sväljer syntes. Och han pekade hela tiden ”vettä,
vettä, vettä” 49 (S: ja, oj nej) Jag gick ihop med en läkare där, ”kom nu och ge
den här en spruta för han, så att han får nån vätska i sig för han håller på med det
där att han ska ha nå ’vettä, vettä’”. Inte kunde han ju säga det, men jag förstod
att det var det då han höll på så där (Anna IF mgt 2003/58–59).
Allting på fältlasarettet försiggick på finska, vilket inte vållade Anna några
problem eftersom hon som barn hade gått i finsk skola. Soldaterna kom i en
strid ström, den ena svårare sårad än den andra, och det var inte fråga om
arbetsdagar, utan snarast arbetsdygn med ett fåtal timmars vila mellan passen.
49 ”Vatten, vatten, vatten.”
149