23.08.2013 Views

I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

konstaterade att det var både bra och viktigt. Och så tillade han ”fastän vi var<br />

med nylänningar”. Efter vissa förändringar hade det alltså kommit en pluton<br />

nylänningar till IR 61. Tydligen fungerade en sådan sammanslagning inte utan<br />

problem, eftersom David konstaterade att det fanns de som hade svårigheter<br />

med att finna sig i att vara tillsammans med nylänningarna. Han berättade dock<br />

att han själv inte hade upplevt sammanslagningen som problematisk och att han<br />

tvärtom fick många goda kamrater från södra Finland med vilka han fortfarande<br />

höll kontakt. Nylänningarnas chef blev småningom chef för hela kompaniet,<br />

och Davids före detta folkskollärare blev chef för första plutonen. Enligt David<br />

var denne chef bra eftersom han kände ”oss Essebor” bra, nylänningarna hade<br />

respekt för honom och dessutom var han inte särskilt militärisk av sig så det<br />

gick att vara ”du och bästa bror med honom”. David konkluderade det hela med<br />

att än en gång betona att han inte hade haft svårt att vara med nylänningarna:<br />

”Jå, så jag hade inte nå problem med nylänningar alls” (David IF mgt 2003/43–<br />

44).<br />

Det var med andra ord inte självklart att alla svenskspråkiga finländare<br />

skulle känna samhörighet. De regionala skillnaderna – faktiska eller föreställda<br />

– betonades mellan i första hand österbottningar och nylänningar. Kamraterna<br />

från samma region tjänar som en ställföreträdande familj. Ibland utsträcks<br />

släktskapen också till att omfatta personer från andra geografiska områden,<br />

även Nyland, men endast det svenska språket i sig är inte tillräckligt för<br />

samhörighetskänsla. Den gemensamma dialekten, vilket konnoterar samma<br />

hemtrakter, verkar dock vara en stark förenande faktor i det Anna berättade om.<br />

Hon berättade först om skadorna som patienterna hade när de kom till<br />

sjukhuset.<br />

A: En var utan [visar] (S: käken). Här det var borta allt det här (S: oj nej) Bara<br />

andningshålet och det man sväljer syntes. Och han pekade hela tiden ”vettä,<br />

vettä, vettä” 49 (S: ja, oj nej) Jag gick ihop med en läkare där, ”kom nu och ge<br />

den här en spruta för han, så att han får nån vätska i sig för han håller på med det<br />

där att han ska ha nå ’vettä, vettä’”. Inte kunde han ju säga det, men jag förstod<br />

att det var det då han höll på så där (Anna IF mgt 2003/58–59).<br />

Allting på fältlasarettet försiggick på finska, vilket inte vållade Anna några<br />

problem eftersom hon som barn hade gått i finsk skola. Soldaterna kom i en<br />

strid ström, den ena svårare sårad än den andra, och det var inte fråga om<br />

arbetsdagar, utan snarast arbetsdygn med ett fåtal timmars vila mellan passen.<br />

49 ”Vatten, vatten, vatten.”<br />

149

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!