I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

138
A: Men nog var det mycket roligt också (…) Vi gick ofta på bio (…) Inte hade
vi nån annan förnöjelse. Och sen var det ju vår, då det blev till vår då blev det
roligt i Skolparken. Då kunde vi sitta ute på sofforna och ha gemytligt sen på
kvällarna. Så det fanns nog ljuspunkter också. Och kanske man inte tog det så
allvarligt ändå, vi var ju så unga och oerfarna (Alice IF mgt 2003/67–68).
Alice visade här prov på nöjen som biobesök och trevligt samspråk i parken
som låg alldeles i närheten av lottornas inkvartering. Hon berättar här indirekt
genom användning av pronomenet ”vi” om den gemenskap som hon tillhörde,
det ”vi” som saknade andra nöjen än bio, och som om vårarna satt på
parksofforna och pratade. Hon reflekterade över att det fanns ljusglimtar i den
annars rätt tunga tillvaron under kriget, och funderade att ”man”, vilket ofta
brukar indikera ett jag, kanske inte tog det hela så allvarligt på grund av den
kollektiva ungdomen och oerfarenheten. Även Brita berättade om ett glatt
flickkollektiv som fick börja läsa finska med magistern på samskolan om
kvällarna för att de skulle klara av att sköta om de finskspråkiga patienterna.
Det tog mycket tid att inpränta grammatiken, och Brita konstaterade att de
ägnade all ledig tid åt att läsa finska. Men så allvarligt tog flickorna ändå inte
heller på finskundervisningen, berättade Brita.
B: Vi brukade tala finska med varandra då, för vi var ju lika dåliga allihopa, så
vi brukade ju tala då så en skrattade ju värre än den andra förstås (S och B
skrattar gott). För det var ju roligt, vi var ju i samma ålder, vet du. Vi var ju unga
allihopa. Och vi var inte nån gång så lite som tio i rummet i ett klassrum, utan vi
var vad jag minns så var vi fjorton i ett rum. Så då vet du, då fjorton såna
ungdomar kommer i samma rum, i ett klassrum, så då var det inte nå riktigt tyst
inte (Brita IF mgt 2003/71–74).
Här berättade Brita om finskundervisningen för de svenskspråkiga lottorna som
inte hade läst finska när de som barn gick i skolan. Den lite allvarstyngda
skolsituationen med mycket läxor och skolarbete blev dock ett nöje när
flickorna enligt Britas beskrivning försökte tala finska med varandra utan att
alls behärska språket. Här är det skrattande kollektivet rätt stort, bestående av
minst tio flickor. Även Brita betonade ungdom i citatet: ”Vi” var i samma ålder,
allesammans unga och hon omnämnde kollektivet som ”fjorton såna
ungdomar”. Ungdomen hörde här samman med påhitt, skratt och allmänt stoj.
Brita berömde sammanhållningen bland sina lottakamrater, men konstaterade
också att det gick ganska livligt till i deras sovsal. Två av dem som bodde där
valde till och med att hyra ett rum privat för att få lite lugn och ro (Brita IF mgt
2003/71–74). Eleverna på sjuksköterskeskolan hade också god
sammanhållning, mindes Dagny. Eleverna bodde på skolan, på olika våningar