I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

avsnittet om möten med kroppen. Mycket av det hon berättade om handlade om
kroppsliga påfrestningar där hunger, sömnbrist och den därpå följande
utmattningen fanns som beståndsdelar. Genomgående i hennes berättelse om
reträtten finner man den förföljande ryssen som så att säga flåsar finländarna i
nacken. Med uttryck som exempelvis ”med knapp nöd hann de undan”, ”då var
den vägen avstängd. Sen var ju goda råd dyra då hur vi skulle komma därifrån”,
och ”ser du, då var ju ryssarna ganska nära redan” skapas en känsla av
överhängande fara och ständigt hot. Tiden var knapp för sjukhusets personal att
evakuera såväl patienter som sig själva undan förföljarna, och det erbjöds liten
tid för vila och mat (Dagny IF mgt 2004/46–47).
Meinander och Appel erbjuder en sammanfattning av storanfallet. Den 9
juni 1944 inledde Röda armén en massiv artillerikoncentration längs hela
Karelska näset. Storoffensiven med artilleri, ständigt nya anfallsvågor och en
omfattande användning av stridsvagnar ledde till att tre försvarslinjer föll och
Viborg övergavs inom tio dagar. Läget var katastrofalt ända tills Hitler gick
med på att häva vapenembargot och Finland fick tillgång till mer gevär,
ammunition och kanoner samt understöd av tyska störtbombplan och stridsplan.
Efter att Viborg intagits den 20 juni fortsatte det sovjetiska anfallet med ännu
större kraft. På midsommaraftonen den 23 juni 1944 försökte ryssarna ta sig
över ett smalt sund mellan Viborgs förstäder och Tienhaara, men hölls tillbaka
av det finlandssvenska regementet IR 61. Intensiteten i ryssarnas försök att ta
sig över sundet avtog efter avvärjningssegern vid Tienhaara, en seger som var
avgörande för finländarnas försvar av Karelska näset. Eftersom general Gusevs
order var att innan den 28 juni uppnå linjen Imatra–Villmanstrand–Virojoki och
därefter fortsätta vidare mot Kotka och Kouvola, inleddes strider på nytt den 25
juni. Order om reträtt mot en ny och välbemannad försvarslinje i höjd med
Ihantala kom den 29 juni, och denna front höll. Nordens största slag inleddes
sålunda då med ryskt anfall vid Tali och avslutades med finländsk
avvärjningsseger vid Ihantala två veckor senare, den 9 juli. Läget var dock
kritiskt ända fram till den 12 juli 1944 då Sovjet avbröt offensiven. Även övriga
sovjetiska anfall på Karelska näset avbröts inom en vecka (Meinander
1999:256ff; Appel 2001:32–36). Mycket har skrivits om Viborgs fall och om
slutstriderna vid Tienhaara och Tali-Ihantala både av veteranerna själva, av
skönlitterära författare och historiker. Flera av intervjupersonerna berättade om
slutstriderna, men jag har valt att inte redogöra för dem i sin helhet, eftersom
tonvikten här ligger vid berättandet om möten med ryssen och inte om striderna
eller upplevelserna av dem.
David och hans kamrater som var med om ryssarnas storanfall vid
Tienhaara försökte skydda sig med hjälp av allehanda bråte de kunde hitta i
308