I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

honnör, uppträdde inte militäriskt vid tilltal av cheferna och utförde sina order
utan större precision. Åsikten att man inte gör honnör vid fronten var allmän
redan när kriget bröt ut och inställningen höll i sig kriget ut (Pipping 1947:159;
jfr Eriksen 1995:163).
Enligt Ahlbäck hade den militära disciplinen i finska armén förebilder i den
preussiska militärdisciplinen, som byggde på att soldaterna skulle tränas i en
viss kroppshållning och kroppsföring. Många reagerade negativt på den och
upplevde den som betungande utan att den för den skull gav något konkret
resultat (Ahlbäck 2006:142–143 [online]). Johannes berättade att Alpo
Marttinen, regementskommendören för IR 61, skulle införa formell disciplin
vid fronten när han kom till regementet som ny chef. Johannes beskrev
Marttinen som ”mer miljöskadad än de tidigare” cheferna, och syftade då på
Marttinens militära utbildning, som självfallet inkluderade militär exercis och
formell disciplin. Johannes berättade om hurdan Marttinen var i början av sin
tid som regementschef:
J: När han, alldeles i början, så mötte han ett par [...] på väg hem till permission
och de mötte honom på nån av de här primitiva stigarna som vi hade, och [de]
hälsade inte, och han hejdade dem och drog in deras permission för att de inte
hade gjort honnör när de mötte honom. Och det där lade han mycket snabbt av
med när han såg hur vi österbottniska bondpojkar var, hur effektiva vi var, trots
att vi var omilitäriska (Johannes IF mgt 2004/45).
Enligt Johannes upphörde Marttinen helt med den typen av militäriskt beteende
när denne insåg att de österbottniska soldaterna ändå gjorde vad som krävdes
av dem, och förvandlades härigenom till en högt uppskattad och mycket
omtyckt ledare som åtnjöt ett stort förtroende. Johannes var involverad i
patrullverksamheten, och han berättade att patrullmännen hade något av en
särställning hos Marttinen på grund av deras uppgifter.
J: Han behandlade oss som då skötte den här patrullverksamheten mycket
vänligt och omtänksamt och till skillnad från andra chefer så när vi skulle gå ut
så tog han varje soldat i hand i gruppen och önskade oss lycka till, och
försäkrade oss att ”jag kommer att vara här tills ni är tillbaka”. Och det gjorde
han. Han kommenderade oss aldrig till någonting. Han frågade oss ”Vill ni göra
det och det?”, och då gjorde vi det (Johannes IF mgt 2004/45).
Bilden av Marttinen i citatet ovan visar en chef som brydde sig om sina
underordnade, tog alla i hand, ett sätt att hälsa som inte hör hemma inom den
militäriska disciplinen, och lyckönskade dem personligen inför deras uppdrag.
Att chefen skulle vänta på patrullmännen tills de var hemkomna från uppdraget
161