I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

inte behärskade språket (Alice IF mgt 2003/67–68). Också Maria led av att inte
kunna prata med de finskspråkiga patienterna. Hon berättade ovan om en gång
när hon hade satts att vaka ensam och en finskspråkig patient blev sjuk och fick
hög feber. Maria kunde varken prata med honom eller förklara varför hon inte
kunde ge honom medicin. Maria berättade också om att det bodde karelska
evakuerade hos hennes familj. En hel familj och en ensam kvinna bodde i
Marias familjs bagarstuga. Maria brukade cykla till sitt arbete på krigssjukhuset
som låg några kilometer bort. Cykeln stod i en bod som fanns bredvid
bagarstugan, och när Maria hämtade sin cykel brukade hon hälsa god morgon
på den inhysta kvinnan. Mycket mera blev inte sagt eftersom hon var finsk och
Maria inte kunde tala finska, något som kvinnan enligt Maria antagligen trodde
hon gjorde.
250
M: Men så en gång kom hon in, och då kände jag att hon luktade lite, lite hon
hade nog tagit nå starkt.
S: Ja.
M: Då skulle hon ge mig stryk för att jag inte kunde tala finska med henne.
S: Nåmen!
M: Så tog hon i mig i klänningen, där jag satt och så, det var så dåligt så den
gick sönder. Och inte förstod jag heller riktigt, men jag märkte ju på henne att
hon var lite i knäcken. Att, men hon hade det där att jag kan säkert finska, men
jag talar inte.
S: Ja, precis det.
M: Det hade hon. Då skulle jag tuktas då så jag skulle, så då hon tog i i ryggen
på klänningen, så gick den sönder (Maria IF mgt 2003/65–66).
Maria berättade alltså om hur kvinnan ryckte i Marias klänning så att tyget gick
sönder. Maria tolkade det hela så att kvinnan räknade med att Maria kunde tala
finska, eftersom hon arbetade på krigssjukhuset, men att hon inte ville prata
finska med henne, och därför skulle kvinnan ge Maria stryk. Men Maria
konstaterade att hon bara kunde några ord och att hon inte kunde sätta ihop dem
till meningar. Maria tänkte att kvinnan trodde att Maria var stor på sig,
högfärdig, och att det var därför Maria inte talade med henne. Maria sade att
hon gärna hade talat med henne om hon bara hade kunnat. Hon avslutade sin
berättelse med att med ett skratt säga att hon så bra kommer ihåg det där att den
där kvinnan tog tag i henne ”och skulle ha skakat ur mig finska” (Maria IF mgt
2003/ 65–66).
Även om det kunde vara bökigt ibland utan ett gemensamt språk, kunde det
i vissa sammanhang vara bättre att inte kunna finska. Gun berättade att hon
skulle ge sitt första lavemang åt en svenskspråkig patient. Allt gick bra, men
Gun sade med ett skratt att hon tyckte att ”allting gick lättare att göra då de var