I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

hungriga, och de bestämde att det skulle lagas mat på något sätt. Männen
skickades ut att leta efter mat, och Dagny antog att de stal den någonstans, men
snart fick de i alla fall äta strömmingslåda, som både smakade gott och stillade
den värsta hungern. Den 27 juni åkte de vidare, även om ingen på lastbilsflaket
visste vart. Nu hade de inte några patienter längre att ta hand om, utan det var
bara sjukhuspersonalen som var kvar. Dagny som var uppvuxen på en
bondgård hade varit förutseende nog att ta med sig en mjölkhink från Aunus,
eftersom hon visste att karelarnas kor också skulle evakueras, och hon räknade
med att hitta kor att mjölka längs vägen. Männen som hade hand om
evakueringen av korna fick hjälp med sina skavsår av personalen från
fältsjukhuset, och korna föstes in i hagar vid vägen. När Dagny ville ha mjölk
knackade hon i taket på förarhytten, och sade att hon skulle ut och mjölka.
”Kon tackade och (D skrattar) folket tackade. Så gick den där mjölkhinken,
osilad mjölk gick runt där på lastbilsflaket.” Småningom kom de fram till
Suistamo etappsjukhus i Finland och där var flykten slutligen över.
Berättandet om påfrestningar och utmattning är omfattande även om
intervjupersonerna var vana vid hårt arbete hemifrån och vana vid att inte spara
sig i onödan. Deras berättande i det här avsnittet har kretsat kring kroppsliga
påfrestningar som hunger, kyla, ohyra och utmattning. Samtidigt innehåller
detta berättande även en stor dos styrka, överlevnadsvilja och påhittighet. För
att klara sig i olika typer av extrema situationer krävdes ovanliga eller för
intervjupersonerna extraordinära åtgärder som exempelvis att ljuga och stjäla
för att få mat eller äta snö när inget annat fanns att tillgå. Kylan tvingade lottan
Brita att bära manskläder och att färdas över isarna för att nå sitt hem mellan
vaktturerna. Sömnbristen och utmattningen gjorde sig gällande i flera
sammanhang, men även då gällde det att ha sinnesnärvaro nog att som Dagny
ta med sig en mjölkhink så att hon skulle kunna mjölka de kor hon antog att de
skulle stöta på längs vägen. I det här avsnittet har intervjupersonerna berättat
om de kroppsliga påfrestningar de var utsatta för under kriget. I det följande
övergår de till att berätta om att befinna sig i ständig livsfara.
208