I ELD, I BLOD, I FROST, I SVÄLT” - Doria

tyckte kamratandan satt i ännu eftersom ”schacket ville träffas och prata” (Axel
IF mgt 2003/45–47).
Det verkade vara viktigt vilken veteranförening man tillhörde, det vill säga
att man deltog i verksamheten som ordnades av den förening där ens gamla
krigskamrater också fanns (jfr ovan kapitlet ”Möten med tjänstgöringen” om
hur gemenskap konstrueras). Viktor berättade att fastän han bott på annan ort i
femtio år hörde han fortfarande till Esse- och Purmoveteranerna ”eftersom vi
höll ihop. Vi hade ju hållit ihop ända sen barnsben de allra flesta, och gick i
skriftskola tillika och sånt här och idrottat tillika” (Viktor IF mgt 2003/39–42).
Joel bodde också på annan ort än där han vuxit upp. Han hade själv varit
infanterist, men på det område där han bodde hade de flesta varit artillerister,
och därmed hade de en helt annan krigsbakgrund. Han tyckte inte han hade så
mycket gemensamt med dem eftersom de inte hade gemensamma
krigsupplevelser. Hans attityd, kanske skämtsam, till artilleristveteranerna kom
fram när han sade vad han brukade säga på mötena när de brukade berätta om
sina upplevelser: ”Nåja, ni var ju på hemmafronten ni” (Joel IF mgt 2004/44).
Det verkar med andra ord finnas en gradskillnad för ”riktiga” krigsupplevelser
med avseende på uppgift under kriget, ett resonemang jag utvecklar i det
avslutande kapitlet.
Alla som var med under kriget ville inte vara där eller klarade av olika
anledningar inte av de fysiska och psykiska påfrestningarna som kriget innebar.
Viktor berättade att inte en enda från Purmo eller Esse hade flytt över till
Sverige, och att det från Pedersöre troligen bara var en. Från Larsmo menade
han att kanske 20–25 personer och betydligt flera från Munsala och längre
söderut hade åkt över. Han tillade ”också duktiga människor sen efteråt”. Han
berättade att han hade talat med rätt många av dem efteråt, och enligt honom
verkade många av dem ha eller ha haft en känsla inom sig av att de var svikare.
Enligt honom betydde detta i förlängningen att de inte brukade vara med på
veteranträffarna även om någon ibland ändå mötte upp. Viktor berättade att
dessa män eller deras anhöriga brukade försöka ange motiv för flykten, och
oftast sades det vara ideologiska skäl som låg bakom. Enligt Viktor var det
också andra orsaker. Enligt honom är det ”inte så lätt att hitta ett verklighetsmotiv”.
Att åberopa ideologin var enligt honom närmast ett svepskäl, eller
åtminstone inte den främsta orsaken. Ett annat motiv som de som han intervjuat
angett var att det var kustbor som gav sig av, och sådana var så ”vana vid sjön,
att de vågade fara över i en roddbåt. Det skulle ju inte en landsbo ha vågat inte.
Våga fara över i en roddbåt till Sverige med åror enbart och roende”. Viktor
sade dock att folk både från Jakobstad och längre från inlandet försökte ta sig
över i småbåtar, men att de vanligen vände tillbaka efter några kilometer. Enligt
361